Geni – eller bara galen?

John Baxter Stanley Kubrick: A Biography Carroll & Graf Vincent LoBrutto Stanley Kubrick: A Biography Donald I Fine Books

Den 31 januari 1998 proklamerades som slutdatum för den femton månader långa inspelningen av Eyes Wide Shut, Stanley Kubricks första film på drygt tio år. Trots att Kubrick gjort några av filmhistoriens mest omskrivna filmer – bland annat Dr Strangelove (1964), År 2001 (1968), A Clockwork Orange (1971) – och hans nya produktion ståtar med stjärnparet Tom Cruise & Nicole Kidman i huvudrollerna, finns det inga reportage, intervjuer eller bilder från inspelningen, något som annars tillhör den obligatoriska förhandspubliciteten.

Premiären är satt till den 18 december i år, men med tanke på Kubricks tidskrävande arbetsmetoder är det datumet nog mest att betrakta som preliminärt. Inte oväntat meddelades det nyligen att filminspelningen skulle återupptas i maj. Då ska scenerna med birollsinnehaverskan Jennifer Jason Leigh tas om med svenska Marie Richardson som ersättare.

Den här närmast maniska perfektionismen, liksom hemlighetsmakeriet, är en del av regissörens mycket medvetet konstruerade image. I det slutande 1900-talets massmediemanipulativa kapitalism, där exponeringen av såväl produkter som kändisar anses som grundläggande för att maximera vinsten, har Kubrick därför i stället gjort det till en konstart att intensifiera publikintresset genom sin nästan totala slutenhet. Det finns bara ett fåtal stillbilder på honom från de senaste två decennierna; de enstaka intervjuer han gett är gjorda under strikta förhållningsorder och har endast publicerats efter hans granskningar och godkännanden. Filminspelningarna omgärdas av en rigorös säkerhetsbevakning.

Långt mer än andra massmedieskygga konstnärer, som exempelvis författaren Thomas Pynchon eller schackmästaren Bobby Fischer, har Kubrick härigenom uppnått kultstatus, omgärdad av en omfattande ryktesflora. Bland de drygt fyratusen (!) webbsidor som på olika sätt diskuterar den enigmatiskt frånvarande regissören ägnas det mycket utrymme åt ”Kubrick rumors”.

Intresset för Kubrick är i dag kanske större än någonsin, vilket är märkligt med tanke på den sparsmakade produktionen: tolv långfilmer under en femtioårig karriär. De senaste tjugo åren har det endast blivit två: The Shining (1980) och Full Metal Jacket (1987). Men intresset har skiftat från att diskutera hans konstnärliga meriter till att mer handla om personen Kubrick som en av filmkonstens titaner, om än – enligt vissa – med närmast psykopatiska drag.

Två omfattande, nyutkomna biografier, av Vincent LoBrutto respektive John Baxter, speglar och i hög grad spelar på den ymniga floran av spekulationer kring Kubrick, förmodligen i brist på förstahandsmaterial som till exempel intervjuer med objektet självt. LoBrutto ansluter sig till den sedan länge etablerade bilden av Kubrick som romantiskt konstnärsgeni: en heroisk auteur som en gång prydde omslaget till boken med den talande titeln The Film Director As a Superstar (1970) och som mot alla odds lyckas få Hollywood att finansiera sina kompromisslösa verk.

Baxters bok är den sensationalistiska skvallerkrönikan om Kubrick som nördaktig knäppgök. Den är proppad med insinuanta antydningar till exempel om att regissören förmodligen är en smyghomofil kvinnohatare och att hans antiauktoritära, liberala fasad döljer en kryptofascistisk vapenfetischist som i avskildhet på sitt engelska lantställe driver ett skräckregemente i klass med Jack Nicholsons framfart i The Shining. Riktigt huvudlöst blir det när Baxter drämmer till med att Kubricks tredje fru, Christiane Harlan, är släkting till Veidt Harlan, ökänd regissör till antisemitiska nazifilmer som Jud Süss (1940). Tala om guilt by association.

Liksom tidigare böcker om Kubrick går emellertid LoBrutto och Baxter bet på att vaska fram hans konstnärliga särprägel. Och när man synar filmerna närmare blir bilden problematisk: hans första kommersiella spelfilm, Killer’s Kiss (1955), är ett osjälvständigt hopkok av tidigare film noir-thrillers, som Robert Rossens Kropp och själ (1947) och Jutes Dassins Storstad (1948).

Genombrottsverket Spelet är förlorat (1956) har hämtat sin berömda och sinnrika berättarstruktur i en serie återblickar direkt ur Lionel Whites romanförlaga Clean Brake och det hyllade djupfokusfotot i samma film är direkt inlånat från Orson Welles Citizen Kane (1941).

Även Kubricks omtalade kompromisslöshet kan ifrågasättas. Under inspelningen av Humphrey Cobbs kontroversiella krigsroman Ärans väg övervägde Kubrick att låta flimen sluta lyckligt för att öka dess kommersiella gångbarhet, men övertalades av producenten och stjärnan Kirk Douglas att hålla sig till romanens handling. Inte heller vågade Kubrick, till skillnad från kollegor som Otto Preminger, Alfred Hitchcock eller Sidney Lumet, utmana de antikverade moralkoderna i Hollywood när han 1962 spelade in Vladimir Nabokovs skandalomsusade roman Lolita. Slutresultatet blev visserligen en sofistikerad svart komedi, men betydligt uddlösare än vad Nabokov hade tänkt sig. (I Sverige väntar vi fortfarande på Adrian Lynes nyinspelning.)

Det är omvittnat hur Kubrick konsekvent men med skiftande framgång försökt ta åt sig äran av idé- och manusarbetet till sina filmer – från författare som Jim Thompson (Spelet är förlorat), Calder Willingham (Ärans väg), Dalton Trumbo (Spartacus), Terry Southern(Dr. Strangelove), Arthur C Clarke (År 2001), Anthony Burgess (A Clockwork Orange), Diane Johnson (The Shining) och Gustav Hasford (Full Metal Jacket) – naturligtvis i syfte att skapa en konstnärslegend kring sig själv i en tid då auteurteorin slog igenom i filmkritiken.

Kubricks rykte som filmteknisk ekvilibrist har också gjort att han tillskrivits en rad landvinningar även på detta område. Han ges ofta äran av att ha gjort teknikdesignen och specialeffekterna till År 2001, som egentligen arbetades fram av den tekniske innovatören Douglas Trumbull (senare känd för liknande arbeten till Närkontakt av tredje graden och BLADE RUNNER). Likaså påstås det vara Kubricks pionjärarbete med den hydrauliskt stabiliserade handkameran Steadicam i The Shining som senare imiterades av ett oräkneligt antal filmer, framför allt i skräckgenren. I själva verket blev han varse om teknikens möjligheter genom regissören John Carpenters och filmfotografen Dean Cundeys virtuosa användning av Steadicam i den stilbildande skräckfilmen Alla helgons blodiga natt (1978).

Som alltid när det gäller myten om Den Store Konstnären är nyanseringar på sin plats. Detta gäller i synnerhet en kollektiv konstart som filmen.

Kubrick, som länge varit favoritexemplet på en filmauteur, är snarare, i likhet med exempelvis Quentin Tarantino, att betrakta som en skicklig eklektiker. Med manipulativ bravur återanvänder han stöldgods från andra filmer och lyckas dessutom framstå som dess sanna ägare och upphovsman. På så sätt har han grundlagt sin egen legend.