Detour – Michael Tapper

USA 1945. Regi Edgar G. Ulmer Manus Martin Goldsmith Foto Benjamin H. Kline Klipp George McGuire Scenografi Edward C. Jewell Musik Leo Erdody. Med Tom Neal Al Roberts Ann Savage Vera Claudia Drake Sue Edmund MacDonald Charles Haskell, Jr. Producent Leon Fromkess för Producers Releasing Corporation. Längd 1.08. Visades på Lunds Studenters Filmstudio 1990-03-08.

Probably the best ”B”-film ever made.
– Charles Flynn & Todd McCarthy i förordet till boken Kings of the B 1975

Detour (ej visad i Sverige) är en av de mest mytomspunna B-filmerna som gjorts. Edgar G. Ulmer själv spädde gärna på myten med påståenden om att den spelats in på sex dagar för endast 20 000 dollar. Sanningen var att den gjordes på fyra veckor till den mer rimliga kostnaden av 100 000 dollar. Efterarbetet var inte heller det ett hastverk, vilket inte minst märks på den omsorgsfulla ljud- och musikmixen.

Detsamma gäller distributionen. Filmen dumpades inte, som legenden anger, på små grindhousebiografer, utan på den ordinära repertoaren, där den gjorde en hyfsad ekonomisk vinst till goda recensioner. Den efterkonstruerade myten om filmen var förmodligen ett 1960-talsfenomen, där Ulmer framställdes som en frifräsare i Hollywoods marginal – en independentregissör som gjorde storverk mot alla odds. En föregångare till samtidens underdoghjältar Roger Corman och Dennis Hopper.

Inget av detta förminskar förstås filmen, som idag framstår som en hyper-film noir, alltså ett koncentrat av alla de teman och motiv och stilgrepp som definierade genrens utveckling från teatral deckare under andra världskriget till femtiotalets psykotiska sammanbrott i realistisk inramning.

Handlingen börjar på ett ruffigt landsvägscafé. Där sitter filmens orakade och luggslitna manliga huvudperson och grubblar över sitt fruktansvärda öde. Framför honom står en kopp kaffe som han förmodligen köpt för sina sista pengar. Vägen fram till vägs ände får vi sedan följa i en lång återblick.

Den inleds med att visa honom som en ambitiös ung jazzpianist i New York. På väg mot Los Angeles för att gifta sig med sin älskade – en ung sångerska med sikte mot toppen – snärjs han av en serie bisarra och helt osannolika händelser och människor till både begå otrohet och bli jagad av polisen för överlagt mord.

Det subjektiva berättandet tillsammans med huvudpersonens masochistiska defaitism påminner starkt om Billy Wilders Kvinna utan samvete (Double Indemnity, 1944). Båda filmernas manliga huvudpersoner insisterar på sin oskuld och (re)konstruerar långsökta händelseförlopp till försvar. Trovärdigheten ifrågasätts emellertid på ett utsökt sätt av både berättelsen och berättandet. Handlingens haltande logik, de stiliserade rolltolkningarna, de teatrala replikerna, det förkonstlade landskapet, ljussättningen, dekorerna – allt skriker tillrättalagd iscensättning.

Världen och framförallt det sadistiska hondjuret Vera – spelad med lustfylld ondska av skådespelerskan med det träffsäkra namnet Ann Savage – är som en önskemardröm från det manliga subjektets sjukligt paranoida föreställningar men också masochistiska lustar. Bara på så sätt kan han med gott samvete undkomma det ansvar som väntar honom efter filmens sista skälvande bild.