USA 1999. The 13th Warrior. Regi: John Mclieman. Manus: William Wisher och War-ren Lewis. Foto: Peter Menzies Jr. Musik: Jerry Goldsmith. I rollerna: Antonio Banderas, Diane Venora, Vladimir Kulkh, Maria Bonnevie, Sven Wollter, Omar Sherif.
Biopalatset i Malmö
Vikingarna har rönt ett dystert öde på filmduken. Richard Fleischers Vikingarna (The Vikings, 1958) och Jack Cardiffs Röde Orm och de långa skeppen (The Long Ships, 1963) ter sig idag skrattretande i sina historiska anakronismer. Något bättre har de mer opretentiösa isländska vikingaskildringama varit, även om Hrafn Gunnlaugsens Kurosawa-Leone-imitationer Korpen flyger (1985) med uppföljare grovt överskattades av kritiken.
Den 13:e krigaren kan knappast jämföras med de ovannämnda genrealstren. Den är närmare besläktad med 1980- och 1990-talens fantasylitteratur och moderna rollspel. Med andra ord handlar det om mytologisk pyttipanna utan större krav på att vara historiskt korrekt och en handling som inte tål närmare granskning vad gäller logisk trovärdighet. Rollfigurerna är hämtade ur de enklaste typgallerier, vilket deras namn också antyder: Helga den vise, Halvdan den store, Skeld den vidskeplige etcetera.
Den historiske Ahmed Ibn Fahdlan var en arabisk köpman som skrev ner berättelsen om sin resa hos nordmännen. Här blir han ett diplomatiskt sändebud på 900-talet som av en händelse slår följe med nordmännen till deras hemtrakter för att bekämpa likätande fiender. Det är inte den dramatiska friheten som stör utan den banalitet med vilken man skildrar kulturmötet mellan arabisk och fornnordisk civilisation, för att inte tala om fienden som mest ser ut som kvarblivna statister från 1970-talets många italienska kannibalfilmer.
Det finns med andra ord varken någon intressant historieskildring eller fängslande gestaltning av mytologi. McTiernan lyckas inte ens inom det han kan bäst: energimättade actionsekvenser. Visserligen drar det ihop sig till strid upprepade gånger i filmen, men den flitigt använda handkameran och febriga klippningen förvirrar och irriterar snarare än trappar upp spänningen.
Många gånger är det svårt att ens se vad det är som utspelar sig framför kameran annat än suddigt förbisvischande blodiga svärd, avhuggna kroppsdelar och grimaserande ansikten. Först i efterhand får man försöka rekonstruera händelseförloppet bäst man kan. Det blir inte spännande, bara trist.
© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-10-10.