Deep Blue Sea

deep_blue_sea_ver3USA 1999. Regi: Renny Harlin. Manus: Duncan Kennedy, Donna Powers, Wayne Powers. Foto: Stephen Windon. Musik: Trevor Rabin. I rollerna: Saffron Burrows, Tho­mas Jane, L.L. Cool J, Jaqueline McKenzie, Michael Rapaport, Stellan Skarsgård, Samuel L. Jackson.

Biopalatset och Royal i Malmö, Filmstaden i Lund

Deep Blue Sea handlar om några fors­kare som efter ett oväder ska försöka ta sig ut från en sjunkande marinbiologisk forsk­ningsstation samtidigt som de jagas av genmanipulerade, in­telligenta hajar. Här finns ett socialdarwinistiskt tema om vilka som är starka nog att överleva. Det går, igen från ti­digare undervattensfilmer, bland andra SOS Poseideon (1972), Avgrunden (The Abyss, 1989) och Hajen-filmema.

Just sistnämnda filmserie stjäls det särskilt flitigt från: Hajen 4 (Jaws 4, 1987) introducerade tanken om hajen som ett intel­ligent rovdjur, Hajen 3-D (1983) utspelas på en över­svämmad marinbiologisk an­läggning där hajar jagar män­niskor, Hajen 2 (Jaws 2, 1978) har en scen där en haj dödas med el­kabel och i original-Hajen sprängs en jättehaj i luften.

Ändå tycker jag den här fil­men räddas genom tät klipp­ning och genom en kreativ bearbetning av sina referenser. Här finns också några ovänta­de omkastningar som ställer alla förväntningar på vilka som är lämpliga överlevare på huvudet och som ironiserar över genrekonventionerna: Samtidigt förhöjs spänningen avsevärt.

Överhuvudtaget är Renny Harlin en fingerfärdig hant­verkare av actionmättade pop­cornfilmer. Det är hans både hans styrka och hans svaghet. För den pseudovetenskapliga inramningen med Alzheimer­forskningen är löjeväckande, och hans rollkaraktärer är lövtunna personkonstruktioner.

Det brister också i fotore­alism vad gäller de visuella effekterna. De digitala monsterhaj­arna, som försetts med ett få­nigt monstervrål när de blot­tar tänderna, rör sig ofta spas­tiskt som om de tränats av Jer­ry Lewis. Dessutom lägger den bullriga musiken mer ton­vikt på chockeffekter än at­mosfärer och stämningar. Här finns ingen känsla för den tys­ta, graciösa skönhet som även den mest fruktansvärda haj har i sitt rätta element.

Utan varken intresseväck­ande karaktärsdrama eller bildpoesi återstår endast en skickligt utförd mekanisk ret­ning av sinnena, ungefär som en tur på en hisnande berg-och dalbana. Det är kul för stunden men ger inga beståen­de intryck.

© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-11-05.