Death Weekend

death_weekend_ver2Kanada 1976. Regi, manus William Fruet Foto Robert Saad Klipp Jean LaFleur Scenografi Peter King Musik Ivan Reitman. Med Brenda Vaccaro Diane Don Stroud Lep Chuck Samata Harry Blatt Richard Ayres Runt Kyle Edwards Frankie Don Granberry Stanley Ed McNamara Spragg. Producent Ivan Reitman för Quadrant. Längd 1.27 (originallängd 1.34). Visades på Lunds Studenters Filmstudio 1994-05-01.

I samband med Ridley Scotts film Thelma and Louise (1990) och Helen Zahavis succcéroman Dirty Weekend, filmatiserad förra året av Michael Winner, aktualiserades åter debatten om det som i USA kallas rape and revenge. Alltså det fortfarande känsliga ämnet om kvinnor som utövar fysiskt våld för att hämnas på sexuella övergrepp från män.

Debatten idag ser i stort sett likadan ut som den som rasade efter premiären på Meir Zarchis I Spit on Your Grave (1978), även kallad Day of the Woman i anknytning till dåtidens många skräckfilmer på tema naturens hämnd, som Day of the Animals (1977). Kanske är det också som ytterligare ett av jordens alla förtryckta djur under sadistiska vita män som vi ska se rape-and-revenge-filmernas hämnande kvinnor. Och tydligen är det fortfarande känsligt med kvinnor som vänder på styrkeförhållandena efter att ha blivit jagade och nedlagda som ett slags jaktbyten.

Tillsammans med Abel Ferraras symbolladdade Ms .45 (1980) blev I Spit on Your Grave central i den brittiska video nasty-debatten i mitten av 1980-talet. Ferraras film blev till slut godkänd av censuren, men men Zarchis förbjöds. En del kritiker menade att det berodde den senare filmens realistiska iscensättning och att regissören vägrade straffa eller skuldbelägga huvudpersonen för hennes blodtörstiga känslor.

Liknande argument kan man anföra mot den märk­liga svenska censurbehandlingen av Dirty Harry-filmen Sudden Impact (1983). Där ser vi hur Clint Eastwoods hårdföre snut – av många kritiker ansedd som själva förkroppsligandet av våldsfixerad manlig maktfantasi – förälskar sig i och hjälper en kvinna som hämnas en gruppvåldtäkt genom att blåsa bort våldtäktsmännens könsorgan innan de får en kula i pannan.

Det finns också en del andra filmer på liknande teman, men som av olika skäl aldrig blivit uppmärksammade eller om­debatterade. Lamont Johnsons påkostade Lipstick (1975), med systrarna Mariel och Margaux Hemingway, försvann snabbt från repertoaren. Den svenska produk­tionen Thriller (1974), där Lektyr­utvikningsbruden Christina Lindberg sköt skallen av sina plågoandar, blev utskälld i pressen och sedan såld med viss framgång till utlandet under parollen ”banned in Sweden”.

En långkörare på rape and revenge-temat i den svenska censurdebatten var också kanadensaren William Fruets Death Weekend (1976), som minst tio gånger i olika nedklippta versioner skickats till censuren men som inte god­känts förrän 1990. Kritiken och det relativa ointresset som mötte Fruets film vid visningarna i USA och Storbritannien berodde varken på hantverket eller skådespelarna, som fick bra recensioner. Snarare blev den en i raden av dåtidens filmer som försökte imitera Sam Peckinpahs mästerliga handlag med våldskoreografi – så gott som alltid med katastrofalt resultat.

Här har William Fruet klassikern Straw Dogs (1971) som förebild. Liksom hos Peckinpah blir den blodiga uppgörelsen i Death Weekend en plågsam insikt om ett brutalt våld som döljer sig bakom det patriarkala samhällets civiliserade fasader. Det är ett tema som åter aktualiserats i debatten om Dirty Weekend. Kanske ett bevis på att feminismen egentligen inte gjort många landvinningar under decennierna som gått sedan I Spit on Your Grave.

© Michael Tapper, 1994. Lunds Studenters Filmstudios katalog våren 1994, s. 71.