Day of the Dead – Michael Tapper

USA 1985. Regi, manus George A. Romero Förlaga Roman Titel I Am Legend (1954) Författare Richard Matheson Foto Michael Gornick Klipp Paquale Buba Scenografi Cletus Andersen Musik John Harrison Specialeffekter Tom Savini (make-up), Steve Kirshoff, Mark Mann, Howard Jones. Med Lori Cardille Sarah Terry Alexander John Joseph Pilato kapten Rhodes Jarlath Conrey McDermott Antone DiLeo Miguel Gary Howard Klar Steele Ralph Marrero Rickles John Amplas Fisher Richard Liberty Dr. Logan Howard Sherman Bub. Producent Richard P. Rubinstein för Laurel Entertainment Group. Längd 1.41. Visad på Lunds Studenters Filmstudio 1988-03-27.

Efter den kommersiellt strömlinjeformade Creepshow (1983) är George A. Romero tillbaka i god form med den tredje delen av följetongen om mänsklighetens undergång och zombiernas globalisering, Day of the Dead (1985). Liksom föregångarna Night of the Living Dead (1968) Och Dawn of the Dead (1978) är denna del helt fristående till de andra, varken intrigen eller rollgestalterna har någon koppling till de två tidigare delarna.

Istället representerar varje film en bild av samhället under olika faser av undergången. I Night of the Living Dead dyker zombierna upp i en region i den amerikanska mellanvästern, men slås tillbaka av samhället, som dock förnekar farans verkliga natur och sprider ut ett rykte om radioaktivitet i området till allmänheten. Dawn of the Dead inleds med att zombieepidemin är ett faktum och civilisationen rämnar under trycket från destruktiva krafter den inte förstår eller kan hantera.

Nu, i Day of the Dead (sannolikt inte den sista filmen i serien), återstår endast en spillra av mänskligheten instängd i en missilsilo i Florida. Resten av världen behärskas helt av zombierna. Åtminstone så vitt de återstående människorna vet.

Kampen mellan livets och dödens krafter är ingalunda något nytt inslag i mänsklighetens mytologi eller för den delen i skräckfilmen. Hotet från de odöda, som vampyrer, zombier eller frankensteinska monster brukar kallas, är vanliga inslag i så gott som alla kulturer. I vår moderna, självdestruktiva civilisation tycks dessutom fallenheten för kannibalism vara den perfekta metaforen för ett dödsfixerat samhälle i denna folkmordens era.

Det är signifikativt att några av de mest stilbildande skräckfilmerna under senare tid haft detta som sitt centrala tema. Förutom Romeros Dead-filmer, bland andra Death Line/Raw Meat (1973), ÖGON I NATTEN (The Hills Have Eyes, 1977) och Motorsågsmassakern (The Texas Chainsaw Massacre, 1974).

Romero utvecklar metaforiken i Dawn of the Dead till en träffsäker nidbild av konsumismen som en primitiv och mekanisk ritual. Huvudpersonerna i denna film blir belägrade i ett varuhus – västerlandets nya katedral för själlöshet – och bevittnar en invasion av zombier, vilka, bokstavligt talat, konsumerar allt i sin väg. Här konsumerar zombierna bokstavligen allt, fast inte av hunger – de är ju döda – utan endast av instinkt.

Ursprungligen var den tredje delen tänkt att bli den avslutande delen i en trilogi, där mänskligheten skapat en ny samhällsordning. I denna nya döda värld leds de nya imperierna av en mänsklig elit som för krig mot varandra med hjälp av zombiearméer. Totalitarismens seger är absolut, en maktgalenskapens slutliga triumf.

På grund av begränsade ekonomiska resurser kunde Romero emellertid inte genomföra sin idé. Därför är Day of the Dead bara ett steg på vägen mot den slutliga dystopin. Ändå är den knappast en parentes, utan snarare den hittills mest ambitiösa och allvarsbetonade av Romeros alla zombiefilmer.

Visserligen odlar han fortfarande sin natttsvarta humor i EC-seriernas anda, men det är med en mycket bitter eftersmak man skrattar åt Romeros effektfulla självironi. Hur karikerade än filmens persongalleri eller situationer ter sig, är de likväl vara både tidstypiska och trovärdiga representanter för åttiotalets anda av moralisk nihilism. Den galne vetenskapsmannen som försöker tämja zombierna till en ny, produktiv arbetarklass, militärledaren med de diktatoriska ambitionerna och deras respektive undersåtar samt några utanförstående iakttagare (som blir publikens företrädare i filmen) får i handlingen representera de sista resterna av mänskligheten.

Konflikterna, lojaliteterna, splittringarna och allianserna mellan dem skiftar. Rent grafiskt har våldsamheterna tonats ned något till förmån för en kammarspelsdramaturgi som mer liknar den första filmen än den andra. Romero koncentrerar sig här på gruppens inre konflikter, vilka ingalunda kan sägas ha någon lättköpt, tillfredsställande lösning.

I sin iscensättning är Day of the Dead nästan så anti-hollywoodskt som en amerikansk film kan bli: hjältarna är en grupp inte särskilt starka, vackra eller heroiska människor, ledda av en vit kvinna och en svart man. Till skillnad från militären och vetenskapsmannen är de inte intresserade av något nytt civilisationsbyggande, endast av att överleva. Om de har mer rätt eller är mer attraktiva för publiken att sympatisera med än de andra är tämligen ointressant för Romero.

Hjältemod är för honom förmågan att under trycket av de pressande yttre omständigheterna lyckas bevara den mänskliga förmågan till empati och humanism; det som ytterst gör oss till människor. Däri ligger också nyckeln till Romeros tematik i Dead-serien. Mannen som visade vägen för den senaste skräckfilmsvågen har än en gång bevisat att han fortfarande ligger i genrens framkant. Det är bara att hoppas att han får pengar till ännu en del.