Das Cabinet des Dr. Caligari (bok)

cabinet des dr caligariDavid Robinson Das Cabinet des Dr Caligari London: BFI Film Classics 1997

Amerikanen Mike Budds antologi The Cabinet of Dr Caligari: Texts, Contexts, Histories (New Brunswick: Rutgers UP 1990) var en av de viktigaste och mest grundliga uppgörelserna med den historiemytologisering och politiska demonisering som omgärdat den här tyska filmklassikern sedan 1940-talet. Få trodde kanske att det nu fanns så mycket mer att säga i frågan. Men den brittiske filmkritikern David Robinson bevisar i den här utomordentligt välskrivna och väldokumenterade boken att det finns mycket mer av intresse att utforska.

Originalmanuset ansågs länge vara försvunnet, men skådespelaren Werner Krauss (filmens Caligari) hade ett exemplar som dock inte offentliggjordes förrän efter hans död. Det visar sig vara en guldgruva för en kritisk granskning av de motsägelsefulla uppgifterna om arbetet med filmen. Till att börja med reviderar Robinson den tyska originaltiteln, som ofta skrivs Das Kabinett…, till den som nu pryder omslaget. Viktigare är dock att filmens ramberättelse, där det framkommer att filmens huvudsakliga handling utspelas i en mentalsjuk patients föreställningsvärld, redan föregrips i manuset.

Uppbackade av en av manusförfattarna, Hans Janowitz, har sedan kritikerna och historikerna Siegfried Kracauer och Lotte Eisner i sina tongivande böcker spridit myten om att det här var ett sätt att stöpa om en antiauktoritär allegori till ett protofascistiskt propagandanummer. En Robinson visar att det, tvärtom vad som hävdats, redan fanns en ramberättelse, dock inte på ett mentalsjukhus. Och han argumenterar sedan övertygande om att den samtida publiken kanske inte läste filmen på det sätt som Kracauer/Eisner hävdat. Tvärtom menar Robinson att ramberättelsen fungerar som en effektfull skräckeffekt liknande Kafkas samhällsvisioner och till och med förstärker en radikal läsning, där den onda auktoriteten enbart tror gott om sig själv i sina försök att ”bota” upprorsmakare.

En annan uppgörelse med den kanoniska historieskrivningen om filmen är Robinsons granskning av vem som var upphovsman till de expressionistiska dekorerna, som bidrog till filmens pyramidala succé och som sedan kom att legitimera den felaktiga beteckningen ”tysk expressionism” på allt som i princip gjordes i landet under 1920-talet. Manusförfattarna har alltid hävdat att det var dem som kom med förslaget, men Robinson lutar genom sina efterforskningar snarare åt att det var regissören Robert Wiene – ironiskt nog har den som hittills fått minst erkännande för filmens kvaliteter – som styrde produktionen mot en stiliserad iscensättning i studiomiljö.

Den här boken saknar tack och lov mycket av den narcissistiska självupptagenhet som präglar en del andra alster i skriftserien. Här sitter inte författaren och minns ditt och datt från sina biografupplevelser, utan han bedriver gedigna efterforskningar och redovisar sedan sitt resultat med exemplarisk koncentration. Detta är en av bok ur det här projektet som med fördel kan användas i filmvetenskaplig undervisning.

© Michael Tapper, 1999. Filmhäftet, vol. 27, nr. 4 (#108), s. 65.