Celebrity – Michael Tapper

USA 1998. Regi Woody Allen Manus Woody Allen Foto Sven Nykvist Klipp Susan E. Morse Scenografi Santo Loquasto. Med Judy Davis Robin Simon Kenneth Branagh Lee Simon Joe Mantegna Tony Gardella Melanie Griffith Nicole Oliver Leonardo Di Caprio Brandon Darrow Winona Ryder Nola Charlize Theron supermodellen Famke Janssen Bonnie Bebe Neuwirth den lyxprostituerade. Producent Jean Doumanian Produktionsbolag Sweetland Films för Miramax Längd 113 minuter Svensk distribution ej aviserad (Svensk Filmindustri) Svensk premiär ej aviserad (2000-02-11).

New York. Lee Simon, en journalist fyrtioårsåldern med författarambitioner, är gift med lärarinnan Robin sedan 16 år, något som dock inte hindrar dock honom från att ha ett flertal utomäktenskapliga förbindelser. Han anländer till en filminspelning för att intervjua den kända skådespelerskan Nicole Oliver. I den aktuella inspelningsscenen skriver ett flygplan ordet "HELP" med vitfärgad rök på himlen. Under tiden flirtar han också med den unga skådespelerskan Nola, som har en statistroll, och de stämmer träff senare på kvällen.

När Nicole visar honom sitt barndoms hus glömmer han dock Nola. Han flirtar med Nicole, men hon vill inte ligga med honom. Däremot suger hon av honom i sitt gamla flickrum eftersom hon inte anser det vara detsamma som sex. I en återblick får vi se hur Lees sexuella eskapader och det fasansfulla minnet av en nyligen genomlevd klassåterföreningsträff, där alla barndomskamraterna synbarligen åldrats, får honom att bestämma sig för att skiljas från Robin. Under grälet då han berättar om beslutet för hustrun avslöjar han också att han haft en förbindelse med hennes bästa vän, Sheila. Robin bryter samman, slutar arbeta och tar sin tillflykt till ett kloster.

Efter en misslyckad uppvaktning av en känd fotomodell, flyttar Lee ihop med den unga Bonnie som arbetar på ett förlag. I jakten på framgång skriver han ett filmmanus om en bankrånare i existentiell kris för den nya, unga, narcissistiska filmstjärnan Brandon Darrow. Mötet med Darrow blir dock kaotiskt. Bland annat tvingas Lee att, trots intensiv flygrädsla, följa med i stjärnans privatplan till en boxningsmatch i Philadelphia. Senare hetsas han också av Darrow att delta i en sexorgie. Kort därefter skrinlägger han filmplanerna.

Uppmuntrad av flickvännen återupplivar han ett avsomnat romanprojekt som havererat på grund av den förödande kritiken av hans två tidigare försök. Drömmen om romangenombrottet får emellertid ett oväntat snabbt slut när Lee åter träffar Nola och inleder ett förhållande med henne. Hans bekännelse om sin nya kärlek för Bonnie utlöser ett raseriutbrott. Hon tar den enda kopian av hans maskinskrivna epos och kastar den i Hudson-floden. En tid senare tar även förhållandet med Nola slut. På stan träffar Lee sin förläggare, som berättar att han just fått in ett lovande manus till en roman som gestaltar exakt samma idéer som Lee haft i sitt romanprojekt.

Parallellt med Lees livsöde följer filmen också Robins livsöde. Efter klostervistelsen träffar hon den framgångsrike tv-producenten Tony Gardella. De inleder ett förhållande, och efter stor tvekan börjar Robin arbeta på hans produktionsbolag. Hennes neurotiska läggning och dåliga självförtroende gör dock att hon har svårt att acceptera hans till synes gränslösa kärlek, generösa personlighet och intensiva sexuella åtrå. Inför det sistnämnda hämmas hon svårligen av sin sexualfientliga uppfostran, och hon söker därför råd hos en erfaren lyxprostituerad som hon träffat i samband med ett tv-program.

Robins livskris kulminerar när hon rymmer från sitt bröllop och hamnar hos en spådam, som råder henne att förändra sitt liv. Hon lyder rådet, återvänder och accepterar både maken och framgången som stylad programledare för en banal show som han producerar. På premiären av filmen som vi i inledningen såg spelas in träffas åter de bägge före detta makarna, Lee och Robin. De utbyter några artiga fraser innan de sätter sig i biosalongen. Vi ser åter scenen där flygplanet skriver “HELP” på himlen, följt av en närbild på Lees plågade ansiktsuttryck.

Liksom Woody Allens tidigare film, musikalen Alla säger I Love You (Everybody Says I Love You, 1997), är detta en film som trots sin prägling av konstfilmsestetik – inte minst eftersom fotot här är i svartvitt och ofta med skakig handkamera – luktar publikfrieri. Skådespelarensemblen blandar karaktärsskådespelare, som Judy Davis, Joe Mantegna och Kenneth Branagh, med filmstjärnor som Winona Ryder, Melanie Griffith och Leonard Di Caprio. Flera av inslagen i filmen väcker dessutom associationer till Allens eget skandalomsusade privatliv, särskilt i skildringen av Branaghs ålderskris och gubbsjuka trånande efter lammkött.

Celebritys många referenser till oralsex, exempelvis i scenen mellan Lee och Nicole men också senare när Robin har sexteknikträning medelst banan under överinseende av en lyxprostituerad, anspelar naturligtvis på Starr-rapportens pornografiska besatthet av detta ämne i Monica Lewinsky-skandalen. I stället för att locka till skratt tynger dessa och liknande återkommande referenser till sensationalistiska publikkittlingar filmen på ett betänkligt sätt. Endast Allens pricksäkra, underfundiga dialoger och professionella skådespelarregi gör i dessa stunder filmen uthärdlig.

Intrigen följer väl upptrampade stigar på Woody Allens marker, och dennes återkommande tema om neurotiska, intellektuella New York-bor i existentiell kris skildras här i två parallella berättelser som korsar varandra. Lee och Robin är regissörens alter egon, ibland med väl övertydliga manér i sina sociala tillkortakommanden. Deras neurotiskt stammande monologer, klumpiga clownerier och översvallande ångestattacker har vi sett på längden och bredden i tidigare verk av regissören. Det är också i stort sett de enda karaktärsporträtten som Allen presterat de senaste 25 åren då så gott som alla hans andra rollfigurer hamnar i bakgrunden och konsekvent skildras som kulturella stereotyper.

De två berättelserna om Lee respektive Robin sammanfattar Allens två tematiska variationer i komedierna: 1. Förlorartypen som förlorar. 2. Förlorartypen som vinner. I typfall 1 strävar Lee desperat efter den amerikanska drömmen om sex, pengar och berömmelse; han förlorar alla tre. I typfall 2 gör Robin allt för att förstöra möjligheten till den amerikanska drömmen om sex, pengar och berömmelse; hon vinner alla tre.

Till synes är sensmoralen tillrättalagd såväl etiskt som könspolitiskt, men för att det inte ska bli alltför fyrkantigt låter Allen deras mål utmynna i motsatta moraliteter: Lees Stora Amerikanska Roman vill ifrågasätta just de normer han själv lever efter, medan Robins banala TV-show förstärker just de värderingar hon säger sig avsky. För att inte publiken ska missa denna finess i intrigkonstruktionen lägger Allen en replik i munnen på Robins karaktär, där hon efter sina framgångar säger att hon blivit just en sådan person som hon annars skulle avskytt – och hon gillar det.

Behållningen av Celebrity vilar, som alltid i Allens filmer, på hans giftiga samtidskommentarer – särskilt till kulturlivet – och ibland gudabenådade one-liners, som, till skillnad från många andra komedier, inte självmedvetet blinkar åt publiken utan bara kastas ut i förbifarten. Exempelvis i en scen på premiären för en pretentiös europeisk konstfilm kommenteras en intellektuell filmkritiker av flintskallig nördtyp som en man som hatade all film tills han gifte sig med en storbystad blondin – varefter hans filmsmak svängde till förbehållslös dyrkan.

Som vanligt har Allen ett särskilt gott öga till Hollywood. I hans skildring av den Hollywood-producerade filmen-i-filmen möter vi en uppblåst auteur, som tycker att Griffiths blickande mot himlen bakom solglasögon uttrycker ”the human condition” och att specialeffektsregnet i filmen vida överträffar naturens eget. Vid premiären för samma film deklarerar också producenten stolt att nästa projekt är en nyinspelning av D.W. GRIFFITHs rasistiska inbördeskrigsepos Nationens födelse (Birth of a Nation, 1915) och tillägger: ”with an all-black cast”.