Carrie – Michael Tapper

USA 1976. Regi Brian De Palma Manus Lawrence D. Cohen Förlaga Roman Titel Carrie (1974) Författare Stephen King Foto Mario Tosi Klipp Paul Hirsch Scenografi William Kenney, Jack Fisk Musik Pino Donaggio Specialeffekter Gregory M. Auer. Med Sissy Spacek Carrie White Piper Laurie Margaret White Amy Irving Sue Snell William Katt Tommy Ross John Travolta Billy Nolan Nancy Allen Chris Hargenson Betty Buckley Miss Collins. Producent Paul Monash för Red Bank Films för United Artists. Längd 1.38. Visades på Lunds Studenters Filmstudio 1988-02-28.

Carrie tillhör den innovativa och symbolladdade produktionen av 1970-talsskräckfilmer om monstruösa barn som gjordes i skuggan av den så kallade ungdomsrevolten. De ideologiska implikationerna i dessa filmer är uppdelade i två polariserade kategorier. En skildrar goda, välvilliga föräldrar med socialt hög status som av oförklarliga skäl drabbas av irrationellt onda barn, som sprider död och förintelse. Den andra handlar om barn vars monstruösa egenskaper framstår som nödvändiga försvarsmekanismer mot förtryckande föräldrar och en ond omvärld.

Den första, reaktionära varianten utmärks av filmer som Richard Donners Omen (The Omen, 1976) och William Friedkins Exorcisten (The Exorcist, 1973). Den andra, radikala och provokativa tendensen återspeglas ibland andra Larry Cohens Det lever (It’s Alive, 1974), George A. Romeros Martin (1976) och Brian De Palmas Carrie (1976).

Sistnämnda film blev det kommersiella genombrottet för två tidigare outsiders inom sina respektive konstnärliga områden: författaren Stephen King, vars böcker dittills mötts med tystnad av litteraturkritikerna, och regissören Brian De Palma, som dessförinnan gjort nio kritikeruppskrivna men ekonomiskt olönsamma långfilmer. För de bägge blev denna lågbudgetproduktion – kostnaden låg kring miljonen dollar – vändpunkten i deras karriärer.

Carrie blev också en milstolpe i genren, dels för sin enorma publikframgång, dels för att den markerar startpunkten för en sedan dess livaktig skräckfilmstrend om den skräckfyllda övergången från barndom till vuxenliv. På 1980-talet skulle detta komma att utlösa en rad debatter om ungdomar och skräck, och filmforskare skulle tolkade ungdomars behov av skräck som sökandet efter en modern initiationsrit till samhället.

Enligt forskningen utgjorde skräckfilmen en modern motsvarighet till det tidigare stamsamhällets riter, där ungdomar, genom en serie fysiska och psykiska prövningar gjorde sig fria från föräldrarna och blev till självständiga, vuxna individer. I det perspektivet är filmen Carrie intressant även på ett tematiskt plan eftersom den handlar om svårigheterna men också nödvändigheten av såväl personlig som politisk frigörelse.

Filmens titelperson, high school-eleven Carrie White, lever i ett förnedrande och förminskande förtryck av samhällsordningens väktare. I hemmet är det mamma Margaret som upprätthåller patriarkatets maktordning genom sin självföraktande och tokreligiösa bibeltolkning. I skolan härskar konformismen genom en rad hierarkiska strukturer uppbackade av mobbning.

Carrie är uppenbart alienerad från alla dessa sociala gemenskaper byggda på underkastelse. Ständigt hunsad för sin missanpassning och svaghet har präglat henne till en osäker, aggressionshämmad och paranoid tonåring. Till detta kommer också samhällets sexualförtryck, något Brian De Palma effektfullt demonstrerar i filmens tre inledande scener.

I öppningsscenen får Carrie i gymnastiksalens duschrum sin första menstruation, något som i hennes religiösa uppfostran är fyllt av skräck och fasa. Hon skriker ut sin ångest, men lockar bara till skolkamraternas förakt. De andra flickorna tar tillfället i akt att avlasta sina egna sexualneuroser genom en symbolisk ”stening” av Carrie med bindor och tamponger under ropen: ”Plug it up!”.

Gymnastiklärarinnan, Miss Collins (Betty Buckley) tar henne i försvar, men är synbart äcklad och generad över att överhuvudtaget behöva befatta sig med ”missfostret”. I den påföljande scenen talar skolans rektor demonstrativt runt ämnet om sexualitet och menstruation, och betraktar med avsky några blodfläckar som Carrie satt på gymnastiklärarinnans byxor. I den tredje scenen misshandlas Carrie och låses in av sin sexualhatande mor, som, med religionens kvinnofientliga diskurs till hjälp, betraktar sin av komma som personifieringen av sitt eget förhatliga syndafall. I olika förklädnader demonstreras på så sätt den patriarkala samhällsordningens strukturella förtryck mot Carrie, vars fatala misstag är att personifiera det som skall tystas ned, trängas bort och sublimeras.

Parallellt med könsmognaden kommer emellertid också den vaknande vuxenidentiteten, en upprorisk självständighetsprocess. Det symboliseras av att Carrie samtidigt med menstruationen upptäcker sina telekinetiska krafter, förmågor som gör att hon får en viljekraft med fysiska muskler. Det blir hennes vapen till förändring.

Tyvärr saknar hon goda allierade. De som finns vill ju egentligen bara slipa ner och inlemma henne i den maktordning som gjort livet till ett helvete. Till exempel gymnastikläraren Miss Collins, vars moderliga omsorg visserligen saknar mammans religiösa sadism men som likväl coachar Carrie att anamma ett traditionellt och ”acceptabelt” kvinnorollspel. Slående är också att båda kvinnorna är ensamma och förbittrade över sina egna erfarenheter på området samtidigt som de dröjer sig kvar i ungdomstidens första romans.

Bland Carries jämnåriga skolkamrater får gymnastiklärarinnan och mamman sina motsvarigheter i präktiga Sue Snell respektive slampiga Chris Hargenson, kompletterade av matchande pojkvännerna Tommy Ross respektive Billy Nolan. Kring dem finns en rad andra och lika förskräckande exempel på människor förkrympta i maktordningens rollspel: nörden, osäkra tjockisen, läraren som tar ut sin bitterhet på eleverna, den arrogante rektorn samt alla medlöparna till klassens alfahannar och honor.

Carrie är gruset i maskineriet. Det som antingen måste slipas ner eller helt krossas. Avgörande kommer på skolbalen, som inledningsvis ser ut som alla askungedrömmars uppfyllelse. Hon har inte bara fått drömprinsen utan också valts till balens drottning. Hon ska äntligen få ingå i gemenskapens stora Vi. Trodde hon, ja. Sedan kommer kallduschen i grisblod, och hon kastas med eftertryck tillbaka till utstötningens ”dom”.

Just där och då kunde hon gått under, men som i ett förebud till de många skolskjutningar i USA som vi kunnat läsa om under de senaste decennierna bestämmer hon sig för att ta hämnd på sina plågoandar. Därigenom förgör hon också sig själv, men som De Palma visar i det berömda och ofta plagierade slutet lever hon kvar i de överlevandes mardrömmar som en modern häxa, en del av vår tids urbana folklore.

Några samtida recensenter menade att filmen genom sitt våldsamma slut för huvudpersonen i ett inferno av blod och eld besannar den misogyni som framförallt mamman uttrycker. Skribenterna måste ha varit blinda för den feministiska blickpunkt från vilken Kings berättelse och De Palmas filmatisering betraktar sin omvärld. Blodets förbannelse är knappast Carries påfund, inte heller det systematiska våld som slutligen får sin logiska motreaktion i den slutliga uppgörelsen. Få filmer har lika träffsäkert och kraftfullt beskrivit samhällets inbyggda våldsmekanismer, som slutligen vänds mot samhället självt.

Carrie är en av få skräckfilmer som ställer motsatsparen vi/dom och normalitet/monster på huvudet. Här råder det ingen tvekan om vilka som står för hatet, övergreppen och de perversa idealen, vilka som konstruerar monstret som en projektion av den egna skräcken och självföraktet. När huvudpersonen väl träder in i sin monsterroll för att slå tillbaka är vi helt på hennes sida. I mycket påminner filmen om en grekisk ödestragedi. Alla rollfigurerna handlar helt förutsägbart i enlighet med sina socialt betingade roller, och därmed är det bara en tidsfråga innan den slutliga katastrofen är ett faktum.

Även stilistiskt är Carrie en av De Palmas mest lyckade filmer. Särskilt den avslutande halvtimmens symfoni för kamerakoreografi, klippning, manipulation av filmhastighet och musik är oförglömlig. Den borde ingå i grundkursen för alla som studerar filmregi.