Blade & Vampyrer

blade_ver1Blade
USA 1998. Regi Stephen Norrington Manus David S. Goyer Förlaga Tecknad serie Titel Blade & Deacon Frost (Marvel Comics) Författare/tecknare Marv Wolfman, Gene Colan Foto Theo van de Sande Klipp Paul Rubell Scenografi Kirk M. Petrucelli Musik Mark Isham. Med Wesley Snipes Blade Stephen Dorff Deacon Frost Kris Kristofferson Whistler N’Bushe Wright Karen Donald Logue Quinn Udo Kier Dragonetti Traci Lords Raquel Arly Jover Mercury Kevin Patrick Walls Krieger. Producenter Peter Frankfurt, Wesley Snipes, Robert Engelman Produktionsbolag Amen Ra Films i samarbete med Imaginary Forces för New Line Cinema Längd 120 minuter Svensk distribution Sandrews Svensk biografpremiär 1999-02-12.

New Line Platinum Series: Blade (DVD)
USA 1998. DVD-distributör New Line Home Video DVD-premiär 1998-12-22. Kommentar Filmen presenteras i sitt originalformat 2,35:1. Engelska texter finns som tillval. Supplement Separat ljudspår med kommentarer till filmen av Wesley Snipes, Stephen Dorff, David S Goyer, Theo Van De Sande, Kirk M Petrucelli och Peter Frankfurt. Skisser till scenografin. Korta biografier om filmarbetarna och skådespelarna. Trailer. Dokumentärer: 1. ”La Magra”. Bakgrund till filmen och ett alternativt slut. Intervjuer med David S Goyer, Peter Frankfurt och Michael De Luca.. 2. ”Designing Blade”. Scenografi, make-up och specialeffekter. Intervjuer med Kirk M Petrucelli, Richard ”Dr” Bailey, Greg Cannom och Jeff Ward. 3. ”The Origins of Blade”. Kommentarer till serietidningsförebilden. Intervjuer med Stan Lee, Brian Clemens, Mick Farren och Gareb Shamus. 4. ”The Blood Tide”. Intervjuer med Nina Auerbach, J Gordon Melton, Dr Gary Schiller och fader Gregory Coiro om vampyrmytologi. DVD-ROM material: Hela manuskriptet till filmen. Tillgång till de motsvarande filmscenerna via manussidorna. Bilder från 1998 års ComiCon-kongress. Länkar till hemsidor på nätet.

New York 1967. Till förlossningskliniken på ett sjukhus anländer en gravid, ung kvinna med ett blödande halssår. Svårt medtagen föder hon en pojke, men dör strax därefter.

New York idag. På ett sjukhus blir den unga läkaren och hematologen Karen biten av en brännskadad vampyr som hon undersöker. Attacken avbryts av vampyrjägaren Blade, som tar Karen med sig till sitt gömställe, där han tillsammans med sin mentor Whistler utvecklar nya vapen i kampen mot stadens vampyrer.

Blade, som på grund av sin mors vampyrinfektion under födseln tvingas hålla sin vampyrnatur i schack med olika mediciner, har en särskild förmåga att hitta och oskadliggöra vampyrer. Eftersom han aldrig helt kan bli människa har han dock dömt sig själv att leva utan andra mänskliga kontakter än med Whistler, som tagit upp kampen mot vampyrerna efter att de dödat hans familj. Karen får reda på att vampyrbettet snart kommer att förvandla henne till vampyr. Desperat försöker hon därför att forska fram ett motmedel som både kan bota henne och Blade.

Samtidigt i vampyrernas hemliga tillhåll inne i stadens finanskvarter tar den unge och maktlystne vampyren Deacon Frost upp den interna kampen mot ett råd, The House of Erebus, som består av äldre, välbärgade vampyrer av börd. Rådets ordförande, Dragonetti, anser att Frost genom sina aggressiva metoder och brist på diskretion hotar att röja vampyrernas infiltration av mänskligheten och dominans inom finansvärlden.

Frost får en varning, men låter strax därefter avrätta Dragonetti och förbereda ritualen för åkallandet av vampyrernas blodsgud, La Magra, med hjälp av en dechiffrerad profetia i en helig urkund. För att lyckas i sin rit måste han dock ha blod från en så kallad dagvandrare, det vill säga person som både är vampyr och människa.

Med Karen som lockbete fångar Frost in Blade och tappar honom på blod för sin ritual. Blade lyckas med en hårsmån undslippa en säker död med hjälp av Karen, och styrkt av att dricka hennes blod dödar han Frost under dennes förvandling till La Magra. En tid senare i Moskva attackeras en ung kvinna av en vampyr, men Blade kommer till hennes undsättning.

Vampyrer
USA 1998. John Carpenter’s Vampires. Regi John Carpenter Manus John Carpenter, Don Jacoby, Dan Mazur Förlaga Roman Titel Vampire$ Författare John Steakly Foto Gary B. Kibbe Klipp Edward A. Warschilka Scenografi Thomas A. Walsh Musik John Carpenter. Med James Woods Jack Crow Daniel Baldwin Tony Montonya Sheryl Lee Katrina Thomas Ian Griffith Valek Tim Guinee fader Adam Guiteau Maximilian Schell kardinal Alba. Producent Sandy King Produktionsbolag Storm King för Largo Entertainment och TriStar Pictures Längd 104 minuter Svensk distribution Columbia Tri-Star Svensk premiär 1998-12-04.

På uppdrag av Vatikanen kämpar Jack Crow och hans specialtränade och specialbeväpnade mannar mot vampyrernas försök att ta herraväldet över världen. Crow är fanatiskt hängiven sitt arbete på grund av att han sett sin föräldrar dödas av vampyrer när han var liten. Huvudfienden är urvampyren Valek, som har tillkommit för många århundraden sedan genom ett misstag av kyrkan.

Nu gömmer han sig i sydvästra USA där han har skapat en armé av lojala vampyrer. Hans mål är att hitta det svarta krucufixet med vilket han ska utföra en ritual som gör att vampyrerna kan vistas i solen. I praktiken skulle det innebära att vampyrerna blir nästintill omöjliga att döda.

När Valek lyckas överraska och döda nästan alla av vampyrjägarna tvingas Crow förlita sig på den bufflige men lojale Tony Montana. För att spåra upp Valek använder han sig av den unga prostituerade Katrina, som bitits av vampyrledaren och som under sin förvandling står i telepatisk kontakt med honom. Han anlitar också en ung och oprövad katolsk präst, fader Guiteau.

Valek lyckas övermanna Crow, som han behöver för att kunna genomföra sin ritual med det svarta krucifixet. Först i sista sekunden, just som Valek håller på att slutföra ceremonin, dödar Crow och hans följeslagare vampyrledaren.

john_carpenters_vampiresSom så många andra filmer på den aktuella repertoaren, ger den samtidiga premiären för Blade och Vampyrer intrycket av att se två klonkopior med få yttre skillnader. Detta förefaller också vara en trend i tiden. Häromåret var det premiär för två storfilmer om meteorer som hotar jorden (Deep Impact och Volcano), och två animerade filmer om insekter (Antz och Ett småkryps liv/A Bug’s Life).

Därför är det knappast förvånande att det nu kommer två snarlika filmer som utger sig för att modernisera vampyrmytologin. Båda filmerna har ett hämnarmotiv, där vampyrjägaren drivs av minnet från en traumatisk barndomsupplevelse. Hjältarna har egna, specialdesignade vapen som de använder sig av med virtuos skicklighet. Inledningarna på båda titlarna har effektfullt iscensatta konfrontationer där vampyrjägaren utplånar några av sina offer, scener som omedelbart demonstrerar huvudpersonernas kyliga professionalism.

Likheterna i den dramatiska händelseutvecklingen är också slående. Exempelvis har båda filmerna en kvinnlig huvudperson som blir biten i början av filmen och som hotas av förvandling till vampyr under handlingens gång. Slutuppgörelserna i filmerna kretsar kring ritualer i vilken vampyrledarna ska tillägna sig krafter som gör dem oövervinnliga och som möjliggör deras mål: herraväldet över människorna. Dessutom måste vampyrledarna i bägge filmerna bokstavligen använda sig av hjältarna för att kunna genomföra sina ritualer. Deras död blir filmernas dramatiska klimax, och det sker strax innan deras strävan efter allsmäktighet fullbordas.

Skillnaderna mellan Blade och Vampyrer ligger i deras olika genredramaturgi och stilistiska vägval. Blade håller sig nära serietidningsförebilden och utnyttjar producenten/stjärnan Wesley Snipes talang för kampsportstekniker i en rad koreografiskt storslagna actionscener som omedelbart för tankarna till den nu mycket trendriktiga Hong Kong-filmen.

Vampires har stora likheter med Kathryn Bigelows oerhört bildsköna och underfundiga men i Sverige censurmassakrerade vampyrvästern Natten har sitt pris (Near Dark, 1987). Men där Bigelow mer anknöt till Sam Peckinpahs dramaturgi med förebild i den antika grekiska tragedin, är Vampyrer helt genomsyrad av John Carpenters kärlek till Howard Hawks västernfilmer.

Det manliga kamratgänget av vampyrjägare är som hämtat ur Endast änglar ha vingar (Only Angels Have Wings, 1939). Och när de dött får Crow, precis som John Waynes sheriff i Carpenters favoritfilm av Hawks: Rio Bravo (1959), oväntad hjälp av några högst ovanliga – för att inte säga osannolika – hjältar: en opålitlig men lojal underhuggare, en prostituerad och en oerfaren präst.

Blades regissör, Stephen Norrington (född 1965) som tidigare arbetat med specialeffekterna till bland annat Alien³ (1992), är en ganska oprövad förmåga. Hans enda tidigare regimerit är Death Machine (1994), en Terminator-liknande science fiction-thriller som gick direkt till videomarknaden. Styrkan i hans regi av Blade vilar helt på den konsekvent genomförda serietidningsestetiken med förebilder inte bara i Marvel-serien med samma namn, utan kanske än mer i Frank Millers revisionistiska och svartsynta seriealbum om Läderlappen (Batman: Dark Knight Returns, 1986) och Demonen (Daredevil: Born Again, 1987). Det finns inte tillstymmelse till eftergifter för publikfriande melodrama, och av den förväntade upplösningen med vampyrernas besegrande, en romantisk förening av Blade och Karen samt en kur mot deras vampyrinfektion blir det inget.

Däremot tycks det som om Norrington och Snipes aldrig bekymrar sig särskilt om att försöka göra en sammanhållen berättelse, där scenerna vävs samman till en helhet. Det blir mest en rad spektakulära actionsekvenser med kampsportinslag och specialeffekter i datorgrafik då vampyrer slaktas (det senare ser ut som grafik från ett föråldrat cd-romspel). Men det märkligaste sker kanske ändå i filmens slutscener, då denna film, som är djupt förälskad i high-tech och skildrar en till synes helt rationaliserad vampyrverksamhet med centrum på Wall Street, återfaller till bisarra religiösa ritualer för att förklara de redan dominerande vampyrernas hot mot världen.

Carpenter gör detsamma som han gjort i alla sina andra genrefilmer; han struntar i alla rationella förklaringar och tar det hela med en klackspark. Hans regiarbete har inget av de pråliga utvikningar i stilistiska excesser som Norrington gör, exempelvis biljaktsscenen i Blade som imiterar Norman McLarens pixillationsteknik (skådespelare animerade som dockor).

Carpenter lutar sig mot det klassiska Hollywood och Howard Hawks. Även han försöker givetvis att rent teknologiskt uppdatera genren, men förankrar ändå sin film i en mer klassisk berättartradition. Liksom Blade undviker dock Vampyrer nästan demonstrativt skräckgenrens traditioner vad gäller ljussättning och scenografi. Däremot anknyter denne skräckfilmsveteran till genrens berättartraditioner, där onda härrör från en bortträngt förflutet som samhället (här: kyrkan) gärna vill dölja för världen.

Trots sina ambitioner att vara revisionistiska, vilar filmerna på en modern vampyrmytologi som inte har rötterna i folktro och legender utan i filmhistorien. Det var Friedrich Murnau som till Nosferatu (1922) uppfann det helt otraditionella men visuellt effektfulla greppet att göra vampyren känslig för solsken. Traditionellt, och även i senare vampyrromaner som Sheridan Le Fanus Carmilla (1871) och Bram Stokers Dracula (1897), har vampyren inte sina krafter och särskilda förmågor i dagsljuset. Dracula kan exempelvis inte byta skepnad (till varg eller fladdermus) i skenet av solen, inte heller har han sina övermänskliga krafter. Numera är dock solkänsligheten så förknippad med vampyrmytologin att det knappast går att bryta mot mönstret. Francis Coppola var en av de få som i sin filmatisering av Stokers roman gick tillbaka på romantexten och den äldre vampyrmytologin (se exempelvis scenen på dagen då Dracula möter Mina inne i staden).

Det går dock inte att förneka att greppet med vampyren som upplöses av solljuset är effektfullt på filmduken, något som de här bägge filmerna också gör en poäng av. Ändå kan de inte mäta sig med den tidigare nämnda Natten har sitt pris när det gäller visuell kraft. Tyvärr gick denna film tämligen obemärkt förbi på biograferna i såväl USA som Sverige.

I ljuset av senare filmer som hämtat inspiration från Bigelows registil framstår originalets kvaliteter än tydligare. Blade försöker sig dessutom på en ganska lam konstruktion, där Deacon Frost tar till solskyddsmedel för att kunna vistas ute. Det här är ett gammalt skämt från skräckseriernas värld, men filmen presenterar det ändå som om det vore ett nytt påhitt som vi ska ta seriöst. Då föredrar jag nog Carpenters mer underfundiga, men aldrig självgoda, angrepp på genren.

På dvd är emellertid Blade en av de bäst förpackade produkterna som hittills släppts i det formatet. Den grafiska designen i menyerna är förförisk och för ett normalpris får man mycket extra material. Man har till och med lagt in intervjuer med bland andra litteraturprofessorn Nina Auerbach, som häromåret kom med den läsvärda analysen av vamoyrfiktion i boken Our Vampires, Ourselves (Chicago och London: The University of Chicago Press 1995).

Dvd-rom-funktionerna är också utmärkta, med till exempel hela filmmanuset tillgängligt för läsning. Dessutom kan man få upp de filmscenerna som korresponderar med de aktuella manussidorna. Minus dock för de begränsade länkarna, där skivan oavbrutet vill koppla upp datorn till produktionsbolaget New Lines hemsidor så att man ska bombarderas med reklam för deras andra produkter. Ett inslag som saknas och som man annars skulle förvänta sig var obligatoriskt på en sådan här mångsidig multimediaprodukt är något slags spel. Men produktutvecklingen inom dvd har bara börjat, och det här är säkerligen bara en glimt in i framtiden.

© Michael Tapper, 1999. Filmhäftet, vol. 27, nr. 1 (#105), s. 62—64.

Fotnot Detta är första gången som Filmhäftet recenserar material på dvd. Tidigare har jag (se Filmhäftet 1998:1, #101) ansett att tekniken dragits med olika barnsjukdomar. Men med förbättrad teknik och 500 linjers upplösning (vhs har 240, tv-sändningar cirka 300, super-vhs och laserskivor 400) är detta med säkerhet millennieskiftets nya tillgång för filmforskare och filmälskare. Förhoppningsvis följs den här ambitiösa produktionen av andra I så fall blir dvd en väl så stor tillgång som laserskivor hittills varit, och dessutom till ett betydligt lägre pris.