Besatt av uppväxtminnen – Michael Tapper

Schrader on Schrader & Other Writings, redigerad av Kevin Jackson London, Faber and Faber, 1990 235 sidor, ill.

Redaktören Kevin Jackson har i Schrader on Schrader varit ambitiös nog att sammanställa helt nya intervjuer med Paul Schrader, där denne blickar tillbaka på sin bakgrund och märkliga filmkarriär. Här flyter det självbiografiska ihop med det konstnärliga och manar fram en bild av Schrader som en auteur par excellence. Huvudpersonerna i hans manus- och regiarbeten – Travis Bickle i TAXI DRIVER, Julian Kay i American Gigolo, Yukio Mishima i Mishima – ett liv i fyra kapitel, Jesus från Nasaret i Kristi sista frestelse, för att nämna några – är alla moraliska (och ibland estetiska) puritaner, narcissistiskt bortvända från en värld av hotfulla, suddiga gråskalor mot en inre, kall, klar och svart-vit vision stöpt i stränga trosförklaringar och paranoida tvångstankar. De suicidala projekt hans karaktärer kastar sig in i för att lösa upp sina inre motsättningar kommer man som läsare att om och om igen identifiera med Schraders egen bakgrund i det strikt kalvinistiska hemmet i Grand Rapids, Michigan, och hans besatta kamp mot sin prägling.

Jackson har glädjande nog också inkluderat några av Schraders artiklar och essäer från en kort men intensiv och mycket lovande karriär som filmkritiker och filmteoretiker i slutet av 1960- och början 1970-talet.

Som kritiker framhåller Schrader berättartraditioner, arketyper och genrekarakteristika på bekostnad av det individuellt särpräglade; som filmskapare utgår han från det djupt personliga och projicerar upp sina demoner på filmduken. Förebilden är inte, som under 1970-talet, Robert Bressons sparsamma asketism utan en rikedom av stilgrepp, experiment och estetiska lån från andra regissörer, till exempel Bernardo Bertoluccis berättarmässigt omotiverade men psykologiskt motiverade kamerarörelser, Michelangelo Antonionis användning av arkitekturen som karaktärernas mentala rum i bildkompositionerna etc. I övergången från teoretiserande, reflekterande kritiker till aktivt skapande manusförfattare och regissör har någonting hänt. Schrader konstaterar att han gör just sådana filmer som han inte skulle godkänna som kritiker.

Redan Schraders Bresson-intervju i Film Comment 1977 vittnar om uppbrottet; lärjungen försöker här ideligen få mästaren att acceptera hans estetik som besläktad, men mästaren bara skakar på huvudet och ställer sig antingen avvisande eller helt oförstående. Det blir en något bisarr läsning när Schrader nästan i en personlighetsklyvning växlar mellan de distanserade, teoretiska reflektionerna i sitt centrala teoretiska arbete Transcendental Style in Film: Ozu, Bresson Dreyer (1972) till sina egna expressiva filmteman kring våld,

Sex, dödsfixering och alienation – allt inför Bressons reserverade förundran. Flera år senare – i intervjuboken – liknar Schrader filmkritiken vid en obduktion, där man försöker se hur och varför kadavret en gång levde, medan filmen är en graviditets- och förlossningsprocess som inte kan bedömas eller reflekteras över förrän efter det fötts och blivit levande. Det som är produktivt inom kritiken kan visa sig vara förgörande i skapandet.

I oktobernumret 1991 av Sight & Sound följer Kevin Jackson upp sin bok med en inspelningsrapport från Paul Schraders kommande film Light Sleeper, som regissören betecknar som en uppföljare till Taxi Driver. Man behöver inte vara någon förespråkare för auteurkritiken för att igenkännande konstatera att Schrader åter vandrar på egna väl upptrampade stigar från tidigare filmer: huvudpersonen befinner sig i en akut identitetskris; han svävar i ett känslomässigt vacuum, oförmögen att ge språk åt sin inre, desperata längtan efter förlösning. Centrala scener i filmen utspelar sig ett rum som helt präglas av karaktärens inre landskap: förfall, avsaknad, negation, utanförskap – ett liv paralyserat av existentiell ångest. Schrader knyter filmmediets uttryck så tätt till huvudpersonen att projektionen av dennes inre liv både blir synligt och samtidigt suger in åskådaren i en total identifikation med hans perspektiv. Regissören och manusförfattaren, vars högsta intellektuella dröm en gång var att bli präst, sprider nu istället budskapet om människans ensamhet, instängd i sin egen kropp, utan möjlighet att se världen annat än genom sin fixerade vision; solipsismens evangelium.