Austin Powers ­The Spy Who Shagged Me

austin_powers_the_spy_who_shagged_me_ver2USA 1999. Austin Powers: ­The Spy Who Shagged Me. Regi: Jay Roach. Manus: Mike Myers och Michael McCullers. Foto: Ueli Steiger. Musik: Geor­ge S. Clinton. I rollerna: Mike Myers, Heather Graham, Micha­el York, Robert Wagner, Rob Lowe.

Filmstaden i Malmö och Lund

Tills jag såg Austin Powers: The Spy Who Shagged Me trodde jag ald­rig att jag skulle uppleva en film som gav mig känslan av att ha bestulits på en del av min livstid. Nu vet jag bättre.

Den här talanglösa smör­jan är en antikverad parodi på James Bond-filmer, en pa­rasiterande undergenre redan tröttkörd för tret­tio år sedan. Det här är na­turligtvis de talanglösa upp­hovsmännen medvetna om, så därför försöker de med in­ställsam ironi förespegla att filmens totala brist på intelli­gens och ambitioner gör den till en kultfilm.

I inledningen sitter hu­vudpersonen och tittar på en den numera tacksamt bort­glömda Bond-parodiska fö­regångaren F för Flint (1967), en uppföljare till den redan usla Vår man Flint (1965). Austin Powers förkla­rar den vara hans favorit­film. Jättekul, såvida man tycker det är kul med gamla vinylskivor där Nils Dacke spelar hammondorgel eller med blekta vykort från 1970-talet där folk bär V-jeans. För allt kan tydligen numera va­ra kult: Schlagerfestivalen, Bingolotto, gamla Ikea-kataloger.

I ordets rätta betydelse stod emellertid begreppet kultfilm en gång i tiden för lågbudgeterade filmer gjor­da utanför Hollywoods do­mäner och restriktioner som var verkliga utmaningar den så kallade goda smaken. Jämför till exempel John Waters skrevsparkar mot bor­gerliga konventioner i filmer som Pink Flamingos (1972) och Polyester (1981) med Mike Myers enfaldiga dass-humor.

I den senares fall består de komiska höjdpunkterna av poänglösa sketcher som inte ens gått hem på roliga timmen i lågstadiet. Det här är enbart för biobesökare som får skrattanfall då de hör någon säga bajs. Själv hade jag haft mer nöje av att se filmens mångmiljonbud­get eldas upp framför kame­ran.

© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-10-29.