Asterix och Obelix möter Caesar

Frankrike/Tyskland/Italien 1999. Astérix et Obélix contre Caesar. Regi: Clau­de Zidi. Manus: Claude Zidi, Ge­rard Lauzier. Foto: Tony Pierce-­Roberts. Musik: Jean-Jacques Goldman, Roland Romanelli. I rol­lerna: Christian Clavier, Gérard Depardieu, Roberto Benigni, Ma­rianne Sägebrecht. Svenska rös­ter: Tomas Bolme, Allan Svens­son, Johan Ulveson, Bert-Åke Varg.

Biopalatset i Malmö, Sandrew i Lund

Den tecknade serien Asterix är något så ovan­ligt som intelligent underhåll­ning för alla åldrar. Huvudper­sonerna slåss mot romarna och beger sig ut på spännande äventyr i Europa år 50 före vår tideräkning. Samtidigt lyckas upphovs­männen René Goscinny och Albert Uderzo få in små histo­rielektioner och fyndiga kopp­lingar mellan dåtida och nuti­da politiska intriger.

En vanlig anklagelse mot Asterix är att stämpla den som chauvinistisk. Byn i nordväst­ra Gallien som gör motstånd mot Rom med hjälp av drui­den Miraculix trolldryck har pekats ut som sinnebilden av fransk självgodhet och nationalidyllisk småborgerlighet gentemot en omvärld som ses med främlingsfientliga ögon. Ofta tolkas Rom också som en allegori över kulturimperialismens USA.

Genomgående driver dock serien med fransk samtidspolitik. Rom symboliserar den franska centralmakten i Paris snarare än USA, och den lilla byn är den franska allmänheten. Caesar lånar karaktärsdrag av Charles de Gaul­le och hans närmaste män liknar kända toppolitiker. Skattechefen i Asterix och skat­ten är till exempel mycket lik Giscard d’Estaing, ämbets­mannen i Obelix & Co. bär drag av Jaques Chirac och i Rosen och Svärdet parodieras Edith Cresson som den mästrande Maestra.

Seriens överflöd av kultu­rella referenser, välskrivna äventyrsberättelser och kon­geniala humor bäddar för matinéunderhållning av hög klass. Tyvärr är resultatet en uppblåst mångmiljonproduk­tion som kollapsat likt en dödbakad europudding. För­visso är scenografin impone­rande, de datoranimerade specialeffekterna hyfsade och trogna publikmagneter som Gérard Depardieau och Roberto Benigni har bärande roller. Men det saknas såväl en sammanhängande hand­ling som ett dynamiskt berät­tande.

Man har lite planlöst sam­manfogat episoder ur olika album, bland annat Asterix och hans tappra galler, As­terix och guldskäran och Asterix och spåmannen, dock bara den fysiska hand­lingen. Det särpräglat kluriga berättandet har slätats ut till oigenkännlighet. Scenerna saknar spänst, dynamik och komisk timing. Säkra farsin­slag, som råkurren mot ro­marna och de dråpliga bygrä­len, sackar och övergår snabbt i håglös vilsenhet. De­pardieau och Benigni blir ald­rig mer än lite knasiga, åt­minstone inte med Allan Svenssons respektive Johan Ulvesons röster.

Asterix och Obelix möter Caesar är fyrkantigt berättad, småtråkig och i desperat be­hov av ett konstnärligt tempe­rament. Höviskheten mot na­tionalklenoden har kanske va­rit alltför stor. Om den europeiska filmindustrin tänker sig att sådana här filmer ska kon­kurrera med Hollywood kan jag bara säga: hissa vit flagg med en gång.

© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-09-24.