USA 1987. Regi, manus Alan Parker Förlaga Roman Titel Falling Angel (1978) Författare William Hjortberg Foto Michael Seresin Klipp Gerry Hambling Scenografi Brian Morris Musik Trevor Jones Visuella effekter J.C. Brotherhood. Med Mickey Rourke Harry Angel Robert De Niro Louis Cyphre Lisa Bonet Epiphany Proudfoot Charlotte Rampling Margaret Krusemark Stocker Fontelieau Ethan Krusemark Brownie McGee Toots Sweet. Producent Alan Marshall, Elliott Kastner för Winkast-Union Productions för Carolco lnternational. Längd 1.53. Visad på Lunds Studenters Filmstudio 1988-10-02.
I det tekniska hantverket har Alan Parker få övermän. Han gör begåvade iscensättningar som karaktäriseras av ett stilsäkert grepp om kamerakoreografi, bildkomposition och ljudmontage. Ändå är han en ofta kritikerutskälld regissör, och jag kan inte annat än stämma in i den ylande vargflocken. Det är något som fattas i Alan Parkers stålhårda professionalism, kalla det sensibilitet, temperament, vision, poetisk ådra eller helt enkelt berättarglädje.
De flesta av hans filmer är känslostormande berättelser – Fame (1980), Shoot the Moon (1982) – ibland med ideologiskt provokativa undertexter, som den rasistiskt färgade Midnight Express (1978), parallellerna mellan fascism och det brittiska skolsystemet i The Wall (1982) och berättelsen om Vietnamkriget som metafor för en värld där galningarna styr världen medan de friska spärras in på mentalsjukhus – Birdy (1985).
Men det är som om Parker osvikligen maler ner allt bra grundstoff till klichébetonat, själlöst musikvideoflimmer. Och han är inte ensam utan en del av en generation brittiska regissörer stöpta i reklamfilmsestetik. Där ingår också Adrian Lyne (Flashdance, 1983; Fatal Attraction/Farlig förbindelse, 1987), Tony Scott (The Hunger, 1984; Top Gun, 1986), Hugh Hudson (Chariots of Fire/Triumfens ögonblick, 1981; Greystoke, 1984) och Ridley Scott (BLADE RUNNER, 1982; Someone to Watch Over Me, 1987).
De är i sin tur besläktade med den franska cinéma du look-trenden som Jean-Jacques Beneix inledde med Diva (1981) och fortsatte i Betty Blue (1986). Vid hans sida finns bland andra Luc Besson (Subway, 1985). Även denna draksådd har planterats från reklamindustrin.
Det är snyggt, polerat och förföriskt men också kallt och tomt. Med viss reservation för Ridley Scott tillför de inte filmkonsten särskilt mycket utöver mekaniska, stileklektiska uppvisningar. Det är kitsch med bombastisk anspråksfullhet och ytterst lite substans, inte helt olikt modern hötorgskonst.
Angel Heart är en likväl en film jag rekommenderar, främst på grund av de utomordentliga skådespelarinsatserna i samtliga roller. Till det kommer den täta och stämningsfulla filmmusiken av Trevor Jones och William Hjortbergs både spännande och hysteriskt roliga mix av film noir och skräck i romanförlagan Falling Angel (1978). En del av romanens underfundiga självironi har gått förlorad, men vi kan ändå trösta oss med att Robert Redfords planerade filmatisering kunde blivit än värre.
Vid premiären hade filmen kortats något för att undslippa en X-certifiering, alltså att jämställas med pornografi. Bland annat har inslaget med en man som halshuggs av en fläkt eliminerats, vilket gör en rad ont förebådande bilder på fläkten nu har blivit meningslösa. Den omdiskuterade samlagsscenen med Mickey Rourkes Harry Angel och Lisa Bonets Epiphany Proudfoot är dock intakt i de europeiska filmkopiorna.
© Michael Tapper, 1988. Lunds Studenters Filmstudios katalog hösten 1988, s. 114–115.