Festen & Idioterna

Festen
Danmark 1998. Dogme 1: Festen. Regi Thomas Vinterberg Manus Mogens Rukov, Thomas Vinterberg Foto Anthony Dod Mantle Klipp Valdis Oskarsdedtir. Med Henning Moritzen Helge Klingenfeldt Birthe Neumann Else Klingenfeldt, Helges fru Ulrich Thomsen Christian Klingenfeldt, Helges son Birgitte Simonsen Christans flickvän Thomas Bo Larsen Michael Klingenfeldt, Hel­ges son Helle Dolleris Mette Klingenfeldt, Michaels fru Paprika Steen Helene Klingenfeldt, Helges dotter Gbatokai Dakinah Helenes pojkvän Lene Laub Oksen Linda Klingenfeldt, Helges dotter. Producent Birgitte Held. Produktionsbolag Nimbus Film. Längd 105 minuter. Svensk dist­ribution Kedjan. Svensk premiär 1998-10-02.

Danmark, nutid. Släkten Klingenfeldt samlas för att fira patriarken Helges sextioårsdag på dennes slott. Linda, en av Helges dött­rar, har emellertid strax dessförinnan ta­git sitt liv, och hennes död kastar mörka skuggor över festen. Under middagen reser sig Lindas tvillingbror Christian för att hålla tal, men i stället för att hylla fadern så berättar han om faderns sexuella övergrepp mot honom och systern då de var små. Till en början blir han inte trodd. Hans syster Helene försöker ursäktande släta över det hela, och brodern Michael kastar senare ut ho­nom.

Fram på småtimmarna smyger sig dock Christian in på festen igen. Helene, som hittat ett undangömt brev från Linda, försöker i det längsta att slippa hålla tal till sin far. När hon slutligen tvingas av släkten, läser hon upp brevet. Linda be­kräftar i brevet det som Christian tidi­gare sagt om Helge, och hon anger också att övergreppen är orsaken till hennes självmord. Avslöjandet lägger sordin på den redan spända stämningen, men fes­ten fortsätter ändå frampå småtimmarna.

Under natten pryglar Michael upp Helge, som på morgonen försöker släta över sina förbrytelser. Släkten möter dock hans ursäkter med kylig indifferens, och han ombes lämna frukostbordet. Chris­tian, som förälskat sig i en av slottets tjänsteflickor, Pia, frågar om hon vill följa med honom tillbaka till Frankrike, där han är bosatt. Hon tackar ja.

 

Idioterna
Danmark 1998. Dogme 2: Idioterne. Regi Lars von Trier Manus Lars von Trier Foto Lars von Trier Klipp Molly Malene Stensgaard. Med Bodil Jorgensen Karen Jens Albinus Stoffer Louise Hassing Susanne Troels Lyby Henrik Nikolaj Lie Kuts Jeppe Henrik Prip Ped Luis Mesonero Miguel Louise Mieritz Josephine Knud Romer Jorgensen Axel Trine Michelsen Nana Anne-Grethe Bjamp Riis Katrine. Producent Vibeke Vmdelov. Produktionsbolag Zentropa Entertainments2 Aps, DR TV. Längd 117 minuter. Svensk distribution Kedjan. Svensk premiär 1998-09-04.

Danmark, nutid. I en restaurang träffar Karen en grupp till synes förståndshandikappade män och kvinnor som tränger sig på de andra gäs­terna. När hon följer med gruppen i en taxi för att hjälpa till, får hon reda på att allt bara är ett skämt för att smita från notan. Hon följer villigt med till grup­pens tillfälliga hem, ett tomt hus i den fashionabla kommunen Søllerød som den självutnämnde ledaren, Stoffer, ska sälja åt sin farbror. Gruppen, som består av totalt tio personer, är egentligen välan­passade människor ur medelklassen som roar sig med att spela förståndshandi­kappade, eller ”idioter” som de själva säger.

Karen deltar efter tvekan i gruppens lekfulla upptåg och trakasserier av de snorkiga grannarna, men då gruppen under en födelsedagsfest hänger sig åt gruppsex drar hon sig undan. Snart bör­jar det knaka i gruppgemenskapen. Jo­sephine hämtas brutalt av sin far, en käns­lokall salongsradikal från 1968-genera­tionen. Efteråt bryter grälen ut mellan gruppmedlemmarna eftersom ingen in­grep trots Josephines tysta vädjanden. Strax därefter hoppar Axel och Henrik av när gruppens lekar hotar deras yrkes­karriärer och småborgerliga familjeliv. Stoffer skickar ut de återstående medlem­marna för att utföra den yttersta pröv­ningen av deras lojalitet till gruppens idéer: de ska alla spela idioter hemma i sina familjer.

Karen, som till skillnad från de an­dra kommer från ett arbetarhem, tar med sig Susanne som vittne. I Karens föräld­rahem möts de av en kylig fientlighet, och det uppdagas att Karen lämnat både för­äldrar och make strax innan hennes döda barn begravdes. Under familjens kaffe­rep spelar Karen ut sin ”idioti” och läm­nar sedan åter hemmet i sällskap med Susanne.

celebrationDogma 95 var ett manifest som delades ut som flygblad av Lars von Trier under firandet av filmens 100-årsjubileum på Odeon-biografen i Paris i mars 1995. Manifestets nionde punkt om att film­formatet ska vara Academy (= 1,37:1) i 35 mm reviderades emellertid omedel­bart så att även videofoto tilläts, något von Trier använde i Idioterna. Totalt är det planerat för fem Dogma 95-filmer Thomas Vinterbergs Festen är Dogma 1, LARS VON TRIERs Idioterna är Dogma 2, och de tre återstående regisseras av Seren Kragh-Jacobsen, Anne Wivel och Kris­tian Levring.

När Dogma 95 instiftades lovade då­varande kulturminister Jytte Hilden att skjuta till 15 av de totalt 25 miljonerna danska kronor som behövdes för att ge­nomföra alla fem filmerna. Danska Film­institutet uppfattade emellertid öron­märkningen av anslaget som minister­styre och oacceptabelt eftersom beviljan­det inte följde den gängse besluts­ordningen. När den nye kulturministern tillträdde i januari 1997 drogs beslutet därför tillbaka. Ny delfinansiär av Dogma 95-filmerna blev i stället Danmarks Ra­dio (DR TV). Till Festen har även SVT Drama i Malmö bidragit.

De två första filmerna – Festen och Idioterna – påminner om den dokumentära filmestetiken från cinema veritå och direct cinema. Kameran följer rollkaraktärerna i ömsom långa och obrutna tagningar, ömsom scener sönderhackade av en våldsam jump cut-teknik. Det är ofta skakigt, ofokuserat och nästan anstötligt närgånget mot skådespelarna.

Lars von Trier har, som bekant, redan flitigt använt stilgreppen i TV-serien Riket I–II (Riget I–II, 1994 och 1997), och spelfilmen Breaking the Waves (1996), men i Festen och Idioterna används tekniken fullt ut. Jag tycker dock att Thomas Vinterberg lyckas betydligt bättre än von Trier att förankra de ibland väl sjösjuka stilgreppen i berättandet. I bägge filmerna kan man se den yviga estetiken som en del av berättelsernas uppror mot ett repressivt och känslokallt samhälle. De blir till effektfulla spottloskor mot den danska Jantelagen och mysighetsnivelleringen.

I Festen är det en grym och förstelnad överklass som avslöjas; i Idioterna är det snarare den likgiltiga småborgerligheten, eller Søllerøds-fascismen i Stoffers prosa, som ska kläs av. Vinterbergs dramaturgi kopplar samman iscensättningen med särskilt Christians (som får sägas vara filmens huvudperson) obalanserade själstillstånd, och fungerar därmed som ett sätt att engagera åskådaren emotionellt i filmen. Lars von Trier använder däremot stilen i en Dolda kameran-tradition för att ge åskådaren en voyeuristisk position un­der ”idioternas” sadistiskt anstrukna upp­tåg.

idioternaViktigt i sammanhanget är att Vinter­berg balanserar sin iscensättningsestetik mot en dramaturgiskt strukturerad berättelse med början, mitt och slut. Lars von Trier har inga sådana ambitioner, något som gör Idioterna lös i fogarna och scenerna episodiska. Idioternas rambe­rättelse om Karen förblir, förutom några scener i början och slutet av filmen, ett perifert bihang på filmen. Hennes fruk­tansvärda bakgrundshistoria och kvävande hemmiljö drabbar därför inte åskådaren på samma sätt som Christians våndor i Festen.

Övervägande delen av von Triers film ägnas åt mer eller mindre roliga upptåg, där ”idioterna” under förespegling av att vara förståndshandikappade ägnar sommaren åt att sälja fult julpynt till grannarna, åka skidor på gräs eller trakassera badgäster i den lo­kala simhallen. Medan Festen omsorgsfullt bygger upp ett crescendo av känsloladdade sce­ner, som säkert får åtskilliga åskådare att vrida sig i bänkarna av obehag, förblir vi distanserade inför huvudpersonerna i Idioterna. Och det kan vara en mycket medveten strategi från von Triers sida, trots Karens återkommande känsloutbrott under handlingens gång.

I vad jag uppfattar som filmens nyckelscen konfronteras ”idioterna” med verkligt förståndshandikappade – en grupp människor med Downs syndrom. Nästan alla ”idioterna” fattar tycke för deras spontanitet och dråpliga påhitt. ”Idioternas” ledare, Stoffer, deklarerar dock upprört att kamraternas sympatier är en sentimentalisering av de förståndshandikappade som egentligen döljer djupt liggande fördomar. Scenen avslöjar ”idioternas” svårigheter att finna den autenticitet de söker i livet via sina idiotroller. Till och med deras projekt för ett utanförskap fastnar i en medelklassigt välplanerad ordning, tvär­temot ambitionerna med de förment gränsöverskridande handlingarna.

idioterna2Både Festen och Idioterna innehål­ler var sin omtalad och omsorgsfullt re­gisserad sexscen. Helt i linje med sina respektive estetiska projekt har de helt olika innebörder. Festen har en kort samlagssekvens mellan Michael och hans fru Mette som en del av ett längre mon­tage som understryker hans anammande av faderns patriarkalt förtryckande per­sonlighet. Strax innan samlaget skäller han ut sin fru, som glömt packa ned hans skor, i en växling mellan infantila käns­loutbrott och ett maktfullkomlig hotande kroppsspråk. Därefter övergår grälet till att Mette bevekar Michael med moder­liga och erotiska lockelser, för att sedan utsättas för en sexuell behandling i klass med den som Dennis Hopper ger Isabella Rossellini i Blue Velvet (1986).

Gruppsexscenen i Idioterna är väl mest känd för sina bilder av riktiga sam­lag. Dess funktion – förutom von Triers förtjusning i att chockera – är, liksom scenen med de förståndshandikappade, att visa gruppens oförmåga att hitta några äkta livsupplevelser i den desperata jak­ten på gränsöverskridanden. Upplevelsen lämnar alla inblandande oberörda; de enda som finner kärleken i samlaget är ett par som inte deltar utan ägnar sig åt varandra i ett separat rum. Signifikant är också att den känsliga Karen drar sig undan.

Idioterna är på det hela taget betyd­ligt mer svartsynt i sin skildring av det sociala arvet än Festen. Den sistnämnda filmen pekar faktiskt till slut ändå möj­ligheten till ett uppbrott från en patriarkal, känslomässigt förstockad ord­ning. Trier visar att de flesta av huvudpersonerna i hans film snarare återgår till sina tidigare medelklasslivsstilar när sommaren är slut. Den enda i Idioterna som verkligen följer gruppens pretentioner på ett utma­nande samhällsavståndstagande genom självpåtagen ”idioti” förefaller vara arbetarkvinnan Karen. Hennes nya idiotroll kan emellertid även den ses som ett nederlag i strävan efter frigörelse, eftersom hon därmed också förbehålls­löst anammar en ny gruppidentitet.

© Michael Tapper, 1998. Filmhäftet, vol. 26, nr. 3 (#103), s. 68—69.