4 x komedi – Michael Tapper

Simon Louvish It’s a Gift London: BFI Film Classics 1994
John Pym The Palm Beach Story London: BFI Film Classics 1998
Frieda Grafe The Ghost and Mrs Muir London: BFI Film Classics 1995
Peter Cowie Annie Hall London: BFI Film Classics 1996

Det mest slående med de här fyra volymerna är kanske att man undrar varför filmerna överhuvudtaget kvalificerat sig till BFI:s serie. W.C. Fields-farsen Löjliga familjen (It’s a Gift, 1934) är väl kanske inte den första man tänker på av hans filmer. Det finns gott om andra titlar i hans produktion – såväl stum- som ljusfilmer – som skulle kvalificera sig bättre, tilll exempel The Man in the Flying Trapeze (1935) eller The Bank Dick (1940). Författaren Simon Louvish gör allt vad han kan för att rättfärdiga valet, men han lyckas inte riktigt. Mestadels pratar han allmänt om Fields bakgrund som varitéartist, något som finns redovisat bättre i fylligare volymer. Det bästa inslaget är genomgången av filmens verandascen, som filmades med en krankamera över flera våningsplan. Här lyfter Fields ibland annars teatrala komik.

Samma invändningar gäller i huvudsak mot Time Out-medarbetaren John Pyms bok om Preston Sturges Dårarnas paradis (The Palm Beach Story, 1942). Varför, när man kunde valt Sturges betydligt bättre film Med 10 cents på fickan (Sullivan’s Travels, 1941)? Pym lyckas inte heller förklara genialiteten i denna trista komedi, snarare motsatsen.

En film som knappast heller skulle vara mitt val bland de 360 kanoniska filmerna är Joseph L. Mankiewicz Spöket och Mrs. Muir (The Ghost and Mrs. Muir, 1947). Den tyska filmkritikern Fried Grafe kämpar mycket ihärdigt och kärleksfullt för den här filmens kvaliteter, men det hjälper inte. Den förblir en gråmelerad parentes i filmhistorien.

Woody Allens Annie Hall (1977) kan däremot vinna anhängare på upphovsmannens stora popularitet. Frågan är dock: Är detta verkligen är Allens magnum opus, även om den ledde till en helafton för honom på Oscarsgalan? I senare filmer som Kairos röda ros (The Purple Rose of Cairo, 1985), Små och stora brott (Crimes and Misdemeanors, 1989), Fruar och äkta män (Husbands and Wives, 1992) och Celebrity (1998) har hans komik blivit mer mångbottnad, väjer inte för smärtsamma ämnen och är på ett intressant sätt hopvävd med verklig tragedi (som ju alltid ligger komedin nära). Man har förstås roligt då man läser filmskribenten Peter Cowies bok, men inte för att författaren är särskilt kul utan därför att Allen är det. Vad Cowie gör är nämligen att i stort sett fylla ut hela volymen med att återberätta alla de kul scenerna, Allens oneliners och gags. Det är med andra ord inte särskilt nödvändigt att köpa boken, snarare då att se om filmen.