Utan nåd – Michael Tapper

Tyskland 2017. Aus dem Nichts. Regi: Fatih Akin. Skådespelare: Diane Kruger, Denis Moschitto, Numan Acar, Samia Muriel Chancrin. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.46.

Mördarna mitt ibland oss var arbetstiteln på Fritz Langs klassiska thriller M (1931). Tills filmteamet dödshotades av tyska nazister. Våld och mord som politiskt vapen är så centralt i nazismen att anhängarna automatiskt antog att filmen måste handla om dem. Fatih Akins (MOT VÄGGEN/Gegen die Wand, 2004) nya film hade kunnat använda sig av Langs arbetstitel. För nu handlar det verkligen om nazistiska mördare som gömmer sig mitt ibland oss.

Utan nåd har sin bakgrund i den tyska, nynazistiska terroristgruppen NSU:s mordkampanj 2000–2007 mot slumpvist utvalda människor av företrädesvis turkiskt ursprung. Säkerhetspolisens oförmåga att spåra förövarna berodde på deras fördomsfulla antagande om att det handlade om uppgörelser i undre världen, trots att ingenting talade för den teorin. Den fatala missbedömningen resulterade i elva dödade i skjutningar och ytterligare 22 allvarligt skadade efter ett spikbombsattentat i Köln 2004.

Sistnämnda händelse står förebild till filmens bombattentat mot en turkisk affärsgata i Hamburg. Polisen utgår från att offren, turkisk-tyske revisorn Nuro Sekercis (Numan Acar) hans femårige son Rocco (Rafael Santana), har mördats av konkurrerande knarkhandlare. En flera år gammal knarkdom mot Nuro tas som intäkt för bedömningen.

Nuros tyska fru Katja (Diane Kruger) inser snabbt att polisen är på fel spår, och hon får rätt. Men rättegången mot nynazistiska paret Möller (Ulrich Brandhoff, Hanna Hilsdorf) slutar inte som hon hade hoppats. Förkrossad ser hon ingen möjlighet att gå vidare i livet, utan odlar tanken på hämnd med samma medel.

Ex-fotomodellen Kruger har tidigare gjort sig känd för filmer som TROJA (Troy, 2004), THE INGLOURIOUS BASTERDS (2009) och den amerikanska versionen av tv-serien Bron (The Bridge, 2013–14). I Utan nåd visar hon dock en skådespelarförmåga långt över tidigare prestationer. Tillsammans med filmens aktuella ämne är det inte undra på att både hon och filmen vadat genom prestigefyllda priser och nomineringar sedan premiärvisningen i Cannes i fjol.

Handlingen är indelad i tre akter. Sett till de två första hade den varit värd högsta betyg. Kruger övertygar som en kvinna vars liv ligger i spillror men som sätter sin tröst till att åtminstone se rättvisa skipas. Till skillnad från många andra hämnddramer är varken hämnaren eller det mordoffer som utlöser hämnden några änglar, utan högst bristfälliga, trovärdiga människor som rest sig från tidigare försyndelser för att bygga ett hyggligt familjeliv tillsammans.

Pressad mellan polisens klumpiga utredningsförsök, föräldrar och svärföräldrar som varken dragit jämnt med varandra eller sina barn och överväldigad av sorg återfaller hon i tidigare missbruk. Snart står hon ensam i världen. Advokaten Denis Moschitto (Danilo Fava) är hennes enda livlina. Det är en plågsam färd mot natt, förstärkt av det ständiga hällregnandet under Katjas förintande depression. Endast få ljuspunkter bryter in, som det rörande mötet med Jürgen (Ulrich Tukur), pappan till mannen i naziduon.

Tyvärr punkteras dramatiken i den tredje och sista akten, när Akin försöker växla tempo från tragedi till thriller. Den psykologiska klarhet och känslomässiga kraft som dittills hållit åskådaren naglad i biostolen går förlorad i en vilsen färd till Grekland. Att huvudpersonen själv är vilsen, famlande efter mening med hämnden hon tänker sätta i verket, betyder inte att regissören också måste tappa greppet

Sett till den valhänthet med vilken rättssamhället och massmedierna behandlar dagens högerextremister och deras terroristgärningar – exempelvis mordbränderna mot flyktinganläggningar – kunde förstås filmen ha slutat i uppgivenhet. Jag förstår att Akin inte väljer det alternativet. Men dessvärre är hans rumphuggna, snopna, final en antiklimax. Utan intressanta komplikationer. Utan att lämna åskådaren med några djupare eftertankar.