The Front Runner – Michael Tapper

USA 2018. Regi: Jason Reitman. Skådespelare: Hugh Jackman, Vera Farmiga, J K Simmons, Alfred Molina. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.53.

Demokratiske senatorn Gary Harts presidentkampanj startade den 13 april 1987. Han ansågs vara den populäraste av partiets kandidater, ”the front runner”. Snygg. Med ung framtoning trots sina 51 år. Och med åsikter som ställde honom till långt till vänster på den politiska skalan i ett högervridet USA.

Tre veckor senare, den 8 maj, avbröt Hart kampanjen efter skandalskriverier om hans kvinnoaffärer. Verkliga eller inte.

Hart hade varit George McGoverns kampanjchef i presidentvalet mot Richard Nixon 1972. Nixons återvalsorganisation, träffande nog förkortad CREEP, stod både bakom inbrottet i demokraternas högkvarter i Watergate och en av de värsta smutskastningskampanjerna i USA:s historia. Ändå är det ingen i The Front Runner, byggd på Matt Bais bok All the Truth Is Out, som tänker på att rota i något politiskt motiv bakom skandalen. Inte heller filmen själv.

Den enda gången spänningen stiger är då ett omärkt kuvert dimper ner hos Washington Post, tidningen bakom Watergate-avslöjandet. Det innehåller hångelbilder på Hart (Hugh Jackman) och en kvinna som inte är hans fru, och redaktionen börjar tissla om att det kanske är republikanernas motkandidat, ex-CIA-chefen George Bush, som stått för försändelsen.

Men scenen blir en parentes i en mager story som skyller Harts fall på medierna, och skyldig är framförallt Miami Heralds Tom Fiedler (Steve Zissis), en förgrämd halvfigur som ser sin chans till ett scoop. Scenariot är enkelt, ofarligt och obehagligt feltajmat i en tid när kritiskt granskande journalistik är under autokratiskt angrepp över hela världen, inklusive USA.

Dessutom får skandalen än en gång skymma politikens innehåll, just det filmens Hart oavbrutet rasar över. Ett ironiskt felgrepp i en tid när politik reducerats till en politisk teater av twittertrams och dumdryga härskartekniker.