USA 2018. The Incredibles 2. Regi: Brad Bird. Röster i originalversionen: Craig T. Nelson, Holly Hunter, Sarah Vowell. Svenska röster: Allan Svensson, Sara Lindh, Figge Norling. Åldersgräns: 7 år. Längd: 2.05.
Superhjältarna 2 börjar där SUPERHJÄLTARNA (The Incredibles, 2004) slutade för fjorton år sedan, med att superfamiljen Parr/Incredible tar sig an superbankrånaren Undergrävaren och hans gigantiska borrmobil. Uppgörelsen slutar i massförstörelse, och våra huvudpersoner tvingas åter på flykt undan stadens otacksamma invånare. De räddas av ett syskonpar, som händelsevis är superhjältefans, uppfinnare och megamiljardärer och som har en plan för att göra superhjältar populära igen.
Låter det bekant beror det på att upplägget är snarlikt ettan. I tvåan får emellertid pappa Bob (Craig T. Nelson/Allan Svensson), alias Mr. Incredible, passa barnen medan mamma Helen (Holly Hunter/Sara Lindh), alias Elastaflickan, drar ut på en pr-kampanj med hjälteäventyr. Komedin om valhänta hemmafrupappan är lite dammig pilsnerfilm, fast det tar sig när spädbarnet Jack-Jacks superkrafter uppenbaras i en vildsint Tom & Jerry-liknande tvekamp mot en ilsken tvättbjörn.
Filmen kulminerar, liksom ettan, i en James Bond-inspirerad uppgörelse mot en superskurk. Då var förebilden Man lever bara två gånger (You Only Live Twice, 1967), nu är det Åskbollen (Thunderball, 1965). Och här lägger regissören och manusförfattaren Brad Bird in ett brandtal som kopplar skurkens hjärntvättningsförsök av världens tv-tittare till konsumtionssamhällets passivisering med adress till dagens skärmmissbrukare.
Till skillnad från den första filmens finurliga satir över den amerikanska förortskonformismen, förmår emellertid inte uppföljaren att gestalta sitt budskap med någon större uppfinningsrikedom. I stället påminner den om så många andra actionfilmer från senare decennier. Det är mycket skrik och spring – explosioner, uppgörelser och jakter till fots, bil och motorcykel– men inget större djup under ytan.
En tröst är filmens snygga, retrofuturistiska design av rymdålderns USA under tidigt 1960-tal. Där science fiction-serier som Jonny Quest rullar på tv:n. High-tech-hus har fjärrkontrollerade inredningsdetaljer. Och ljudspåret kryddas med tidstypisk modern jazz av Michael Giacchino.
Men det snitsiga utanpåverket borde ha kompletterats med en ny och fräsch berättelse, inte en svag repris på storyn i den första filmen.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-08-31.
PS Missa inte förfilmen Bao av Domee Shi. Om ett (bokstavligen) uppslukande föräldraskap.