Studio 54 – Michael Tapper

USA 2018. Regi: Matt Tyrnauer. Medverkande: Ian Schrager, Jack Dushey, Nile Rodgers, Norma Kamali. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.38.

Från det att Studio 54 öppnade på adressen 254 West 54th Street i New York den 26 april 1977 tills de ursprungliga ägarna, Steve Rubell och Ian Schrager, åkte i fängelse för skattebrott nästan tre år senare var nattklubben universums centrum. Om man ska tro dåtidens skvallerpress. Och den här dokumentären. För Studio 54 är inget kritiskt granskande reportage om en klubb som blev ett kulturfenomen som blev ett av världens mest kända varumärken; Matt Tyrnauers dokumentär är nittioåtta minuter av turbohyllning.

Eftersom Steve Rubell dog 1989 i följdsjukdomar av aids får affärspartnern Ian Schrager sköta mycket av snacket. Samtidigt ser vi hur han färdigställer sin egen flotta fotobok om sin tid som en av hjärnorna bakom glitter-disco-kokain-knapplösaknull-erans Sodom. Den som kollar i nätbokhandlarna kan snabbt konstatera att filmen och boken är en flitigt såld kombo, och man anar en planerad synergieffekt mellan de två.

Schragers story är att han träffade Rubell på Syracuse University. De var två judiska grabbar från enkel bakgrund i Brooklyn som ville slå sig in i nöjesbranschen. År 1975 öppnade de två nattklubbar, en i Boston och en i Queens, sedan slog de på stort och satsade 400 000 dollar – nej, minst 700 000 (närmare trettio miljoner kronor i dagens pengavärde), korrigerar passive delägaren Jack Dushey – och man undrar förstås var dessa enkla grabbar fick tag på pengarna.

Det mesta kom sannolikt från Schragers maffiakontakter. Hans far Louis var känd som ”Max the Jew”, en av den legendariske gangsterbossen Meyer Lanskys närmaste män. De kontakterna fanns säkert kvar även efter faderns död 1967. Investeringen betalade sig med mångdubbel ränta från alla miljonerna dollar ägarna undanhöll skatt innan de åkte dit. Men filmen vill inte gå in på den bakgrunden, utan berör bara Schragers familjebakgrund mycket kort.

Det finns alltså mycket att invända mot i en dokumentär med ett så begränsat synfält: glamourberättelsens uppgång och fall. Å andra sidan är den väl så intressant, och inte bara för alla kändisarna som passerar genom entrédörrens nålsöga in till den orgiastiska karnevalen på det discopulserande dansgolvet. Sylvesters klassiska gaydiscohit ”You Make Me Feel (Mighty Real)” blir till ett ledmotiv för alla de besökare av olika hudfärg, religioner, sexuell läggning och klassbakgrund som i nattklubben hittade sina drömmars fristad.

Visst var klubben innestället för den populärkulturella eliten. Men för att kunna erbjuda dem nya sensationer välkomnade Rubell alla dem som kunde ge hans fantasivärld liv och fyrverkerifärg, från Wall Street-bankirer med transvestitkläder i garderoben till original från gatan. Studio 54:s rykte som Lustarnas Utopia – oavsett om det var sant eller inte – fick ett viktigt symbolvärde för den hbtq-rörelse som skulle växa sig stark decennierna efteråt.