Frankrike 2017. Regi: Coralie Fargeat. Skådespelare: Matilda Lutz, Kevin Janssens, Vincent Colombe, Guillaume Bouchède. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.48.
Våldtäkt och hämnd möter splatter i en 108 minuter reklamlångfilm med noll procent psykologi och hundra procent klichéer fångade i ett pastellfärgsprakande bildfyrverkeri. Franska regissören Coralie Fargeats långfilmsdebut Revenge öppnar med att en helikopter anländer till ett ensamt lyxfritidshus mitt i en sönderbränd stenöken. Ut kliver Richard (Kevin Janssens) – ung, rik, vacker och med en fyrkantig haka klädd i tredagarsstubb som bekräftar hans alfahannestatus.
I bagaget: hans senaste sexleksak, lolitatjejen Jen, spelad av fotomodellen Matilda Lutz. Hon är en mänsklig knulldocka med plutmun och tangatrosor, som strax stämplar in på jobbet i sängkammaren. Upplagt för en billigare och porrigare variant på Fifty Shades…, om det inte vore för Richards sliskiga kompisar Stan (Vincent Colombe) och Dimitri (Guillaume Bouchède).
De anländer dagen därpå för att begapa Richards trofébrud. Inget lämnas åt åskådarens fantasi i närbilderna på dessa två småfeta förlorare med flyende hakor och kåtstirrande blickar som får ögonen att tränga ur sina hålor och leta sig in i Jens alla kroppsliga skrymslen. De till och med äter på ett obscent sätt.
Sedan följer ett våldtäkt-och-hämnddrama for Dummies, understruket av en symbolik med utropstecken: Jen tar en lustfylld tugga på syndafallets äpple, vars förruttnelseprocess Fargeat klipper till under övergreppet. Jen lämnas att dö i öknen men sluter såren med en glödgad ölburk som bränner in en Fågel Fenix-bild på magen. Hennes slutuppgörelse med Richard ackompanjeras av att en tv sjunger konsumtionsorgasmens lov.
Finalen är kulmen på filmens splatterinslag. Tragedin blir till en tramsig slapstickfars. Endast de bitvis slående vackra bilderna håller ögonen öppna. Men de gör inget djupare intryck, annat än som portfolio för framtida reklamjobb.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-02-23.