Ready Player One – Michael Tapper

USA 2018. Regi: Steven Spielberg. Skådespelare: Tye Sheridan, Olivia Cooke, Lena Waithe, Ben Mendelsohn, Mark Rylance, TJ Miller. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.20.

Sedan 1980 har actionbetonad ungdomsfilm handlat om att bygga en mer eller mindre sofistikerat snitslad bana genom populärkulturella referenser. Det var förstås bara en tidsfråga innan Steven Spielberg, vars filmer varit en referenskatalog för så många andra, själv skulle ge sig in i leken. Det har han gjort i filmatiseringen av Ernest Clines roman Ready Player One, en fontänorgasm för nördar i sitt överdåd av popkulturspotting och videospelhistorisk kuriosa.

I filmen trängs RoboCop med Freddy Kreuger och King Kong medan Mechagodzilla slåss mot Järnjätten och ljudbandet är en jukebox av åttiotalshits från Van Halen, A-ha, Hall & Oates med flera. Det skapas inga intressanta samband mellan figurerna, och musiken fyller varken någon dramatisk eller komisk funktion. Allt finns bara med som en småkul bakgrundstapet för en svag och nanotunn story – den i särklass klenaste i Spielbergs karriär.

Året är 2045, världen ett överbefolkat slumområde och videospeljätten IOI har totalitära ambitioner. Allas intresse riktas mot döde spelgurun James Hallidays (Mark Rylance) testamente, i vilket han ger sitt arv till den som kan hitta hans påskägg i virtuella världen OASIS, där mänskligheten spenderar all sin vakna tid. En kapplöpning utbryter mellan onde IOI-bossen Sorrento (Ben Mendelsohn) och ett gäng unga spelare med Wade (Tye Sheridan) alias VR-avataren Perzival och Samantha (Olivia Cooke) alias Art3mis i spetsen.

Den sedvanliga, actionspäckade hinderbanan fram till slutuppgörelsen utmynnar i sensmoralen att vi borde spendera mer tid med varandra i den fysiska världen. Fast då för att upptäcka förlorade värden som vänskap och kärlek, inte för att lösa de där akuta samhällsproblemen. Frågan man som åskådare ställer sig är varför man överhuvudtaget gör sig så stort besvär med att introducera oss till en värld i kris bara för att vifta bort problemen i slutscenerna.

Men som alltid hos Spielberg finns det guldkorn. Ett är det fritt svävande discodansnumret då Perzival och Art3mis finner varandra samtidigt som de oroas över vad den andre ska tycka om deras fysiska jag. Här hittar filmen ett problem som både är klassiskt och brännande samtida. Synd därför att ögonblicket går förlorat i filmens poänglösa och ospännande referenskavalkad av extra allt.