Mannen som lekte med elden

Sverige 2018. Regi: Henrik Georgsson. Medverkande: Daniel Poohl, Eva Gabrielsson, Anna-Lena Lodenius. Skådespelare: Emil Almén. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.40.

”Det finns ingenting som heter demokratisk rasism,” säger Stieg Larsson i ett klipp om vikten av att arbeta mot den växande nynazismen. Ändå har vi idag, fjorton år efter hans död, ett riksdagsparti med den rasbiologiska omskrivningen ”nedärvd essens” i sitt program som kallar sig just det, demokrater. I söndagsskolefrisyrer, kostymklädsel och med låtsad indignation så fort deras nazistiska rötter och rasistiska idéer kommer på tal har de lyckats med sin förpackningskonst och politiska teater.

Idag tjatar ledande borgerliga politiker, ledarsidesredaktörer och näringslivsföreträdare om att släppa in dem i maktens innersta korridorer. Reportrar på public service-bolaget som säger sig värna ”det demokratiska samhällets grundtanke” legitimerar dem som ”invandringskritiska” och läxar upp den som vågar nämna ideologin vid dess rätta namn. En ny och lättkränkt politisk korrekthet har etablerats, högerextremismens.

Därför är det välkommet att dokumentären Mannen som lekte med elden betonar Expo-grundaren Stieg Larsson och låter författaren till Millennium-trilogin spela birollen. Vi får en kort bakgrund om uppväxten hos morföräldrarna i västerbottniska Måggliden, där morfar Severins upplevelser av den svenska nazismens 1930- och 40-tal får avgörande betydelse för Stiegs framtida engagemang. I en bandinspelning hör vi att han aktivt började bevaka svensk nynazism redan 1978, året efter att han börjat arbeta som nyhetsgrafiker på TT, Tidningarnas Telegrambyrå.

Inspirationen kom från brittiska antifascisttidningen Searchlight, grundad 1975, och under 1980-talet blir Larsson tidningens svenske korrespondent. Anonymt, förstås, eftersom efterforskningar av nynazister görs med livet som insats. Nazismen och dess populistiska gren har en ideologi som inte liknar någon annan. Den är militant antiintellektuell och har hot, hat och våld som politisk idé och som sitt främsta verktyg.

Under de senaste 25 åren har organiserade nynazister och rasister legat bakom ett tjugotal mord. Enbart 1995 mördade de sju personer, däribland 14-årige John Hron. Till det ska läggas ett otal mordbränder på flyktingförläggningar, bombattentat och bankrån, för att inte tala om hat- och hotbrott. Ingen annan politisk gruppering kan mäta sig med extremhögerns brottsregister.

Ändå pratas det nästan enbart om hotet från islamistisk extremism och utländsk brottslighet. Också det en seger för den högerextrema propagandan. Det ledde bland annat till att det tog tysk säkerhetstjänst elva år och minst tio dödsoffer att hitta naziterroristgruppen NSU.

Så länge Henrik Georgsson använder dokumentära bilder och intervjuer för att belysa den politiska kontexten för Stieg Larssons journalistiska gärning är filmen lysande som tidsdokument och politisk thriller. Men han envisas med att i tid och otid stoppa in scener där den allt annat än porträttlike skådespelaren Emil Almén poserar som Larsson, bläddrande i papper eller hukande över en laptop. Intetsägande och konstlade inslag som skämmer filmen.

Under slutklämmen om behovet av att värna demokratin kan jag inte låta bli att tänka på kritikernas hånflabb för trettio år sedan åt framtidsminister Ingvar Carlsson, som i Jan Troells SAGOLANDET pläderar för att hålla diskussionen om frihet levande. Löjligt då. Illavarslande profetiskt idag.