USA 2018. Regi: David Gordon Green. Skådespelare: Jamie Lee Curtis, Nick Castle, Judy Greer, Will Patton, Haluk Bilginer. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.46.
Årets Halloween struntar i uppföljarna och tar sturskt samma namn som originalet. En ”recalibrating” har det sagts. Men det bidde bara en Halloween 11. Lite bättre regisserad, lite skarpare skriven, likväl en i raden av slasheruppföljare med extra likhögar.
Laurie (Jamie Lee Curtis) är en tuff preppertant i gråskrynklad förpackning. Nick Castle, som med lärospån från sin danskoreograferande far gjorde den förste Michael Myers till döden förkroppsligad, har åter dragit på sig blåstället och en fårad mask. På affischen ser vi dem tillsammans i en pose lånad från Ingmar Bergmans Persona (1966). Tvillingsjälar. Ingen av dem är någon ljusgestalt, båda är mörker.
Laurie har ägnat sina fyrtio år efter morden 1978 åt att träna inför slutstriden med sitt monster till dubbelgångare. Myers har haft en ännu ensidigare karriär som tyst och uttryckslös inkarnation av ondskan på rättspsyket bland en samling galningar från ett Tintin-album. Förtexterna firar återföreningen med Carpenters originalmusik till bilden av ett förruttnat pumpaansikte som reser sig för att bli en ung och vital halloweenlykta igen.
Det är snyggt. Det är lovande. Synd bara att resten av filmen inte håller löftet från upptakten.
Nya i rollgalleriet är Lauries alienerade dotter Karen (Judy Greer) och hennes dotter, tonåriga Allyson (Andi Matichak). De två är som olika sidor av Laurie, Karen ängslig och osäker, Allyson tuffare och mer självständig. Två poddcastare (Rhian Reese, Jefferson Hall) finns med för att sammanfatta bakgrunden från film nummer ett. Psykiatern Dr Sartain (Haluk Bilginer) är en ny Dr Loomis (Donald Pleasance), lika skvatt galen men långt ifrån lika komisk.
Som vi lärt av slasherfilmhistorien är emellertid alla utanför överlevarnas skara – the final girls – bara rekvisita. Komiska inslag. Slaktoffer. Komiska slaktoffer.
Regissören och medförfattaren David Gordon Green – en gång en lovande independenttalang med långfilmsdebuten George Washington (2000) – har inte kunnat eller vågat bryta sig loss från det utslitna slashermönstret. Det öppna slutet antyder att fortsättning följer.
Bered er därför på en Halloween – 60 years after år 2038. I den jagar Laurie och Michael varandra med rullatorer genom korridorerna på ett äldreboende. Om de överhuvudtaget minns hur det hela började, vill säga.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-10-19 (tryckt version).