Darkest Hour – Michael Tapper

Storbritannien/Irland 2017. Regi: Joe Wright. Skådespelare: Gary Oldman, Kristin Scott Thomas, Lily James, Stephen Dilane, Ben Mendelsohn. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.05.

Filmtiteln är hämtad från Winston Churchills beskrivning av året mellan Frankrikes kapitulation i juni 1940 och Nazitysklands invasion av Sovjetunionen i juni 1941. Storbritannien stod ensamt mot den övermakt som lagt Europa för sina fötter. USA:s president Roosevelt var beredd att skicka pengar och vapen men såg sig bakbunden av den neutralitetslag kongressen hade röstat igenom året innan.

Darkest Hour skildrar Churchills (Gary Oldman, favorittippad Oscarsvinnare) första månad som premiärminister i maj-juni 1940. Ett oprövat kort på posten. En vildhjärna som ofta gått emot den egna, konservativa partiledningen och därför sågs med misstro av många i partiet. Stödet för honom kom i stället från oppositionspartiet Labour under förhandlingarna om att bilda samlingsregering.

I filmens öppningsscen bereder Labourledaren Clement Attlee (David Schofield) vägen för Churchill genom att kräva Neville Chamberlains (Ronald Pickup) avgång. Och i slutscenen är det Labourledamöterna som sluter upp bakom hans tal den 4 juni om att aldrig kapitulera innan deras opportunistiska konservativa kollegor på kommando från Chamberlain stämmer in i applåderna. Men ödets ironi skulle också drabba Churchill själv. I filmen raljerar han över Attlee som ”ett får i fårakläder”. Bara ett par månader efter krigsslutet, i juli 1945, skulle den lågmälde arbetarledaren besegra honom i parlamentsvalet.

Churchill själv var en House of Cards-politisk ringräv och samtidigt märkt av osäkerhet efter sitt fiasko som marinminister under första världskriget. Hans plan för slaget vid Gallipoli 1915 ledde till stora förluster av soldater och tvingade fram hans avgång.

Filmen kontrar det förlamande tvivlet med en fånig, uppdiktad scen då detta aristokratiska högdjur, som aldrig åkte kollektivt, tar tunnelbanan mellan St. James Park och Westminister för att lyssna till folkets röst. Där ställer sig Londons arbetarklass mangrant i givakt för att mana på landsfaderns antinazism. I verkligheten var Greklands hårdnackade motstånd mot Mussolinis invasionsstyrkor en viktigare förebild.

Andra besynnerliga inslag är den länge misstrogne kungens (Ben Mendelsohn) oförklarliga helomvändning till att bli Churchills supporter. Eller scenen då sekreteraren (Lili Taylor) undervisar sin chef om korrekt V-tecken. Skulle före detta militären Churchill inte känna till den brittiska ”fuck you”-gesten (= V-tecken med handryggen vänd utåt)?

Sammantagna drar de ner betyget för ett annars utsökt solonummer i skådespeleri, där Oldman på pricken fångar Churchill i allt utom porträttlikhet: manér, gester, mimik, tal. Manuset använder sig också med fördel av förlagans retoriska begåvning och slagfärdighet. Det hade emellertid fördjupat porträttet om filmen ägnat något av speltiden till att teckna Churchills bakgrund.