Battle of the Sexes (2017)

USA 2017. Regi Jonathan Dayton och Valerie Faris. Manus Simon Beaufoy. Foto Linus Sandgren. Klipp Pamela Martin. Scenografi Judy Becker. Musik Nicholas Britell. Skådespelare Emma Stone Billie Jean King, Steve Carell Bobby Riggs, Sarah Silverman Gladys Heldman, Austin Stowell Larry King, Andrea Riseborough Marilyn Barnett, Bill Pullman Jack Kramer, Alan Cumming Ted Tinling. Producenter Christian Colson, Danny Boyle, Robert Graf. Produktionsbolag Decibel Films, Cloud Eight Films och TSG Entertainment för Fox Seachlight Pictures. Längd 2.01.

2017 års filmatisering av den könspolitiskt symbolladdade och mediehaussade tennismatchen mellan topprankade Billie Jean King och ex-proffset Bobby Riggs på Houston Astrodome den 20 september 1973 är den tredje i ordningen. Tidigare har duellen skildrats i tv-filmen When Billie Beat Bobby (2001), med Holly Hunter och Ron Silver som tenniskombattanterna, och i den utmärkta dokumentären BATTLE OF THE SEXES (2013), där också en del av efterspelet inkluderats.

Den svenska biopremiären av spelfilmen Battle of the Sexes sammanfaller, intressant nog, med tv-premiären av serien TRUST. Båda utspelas 1973 och skrevs av manusförfattaren Simon Beaufoy för att regisseras av Danny Boyle. På grund av att Boyle var upptagen av flera andra projekt när tennisfilmen var aktuell för inspelning, fick emellertid regissörsduon Jonathan Dayton och Valerie Faris överta rodret. Medan mycket är gemensamt för produktionerna, talar dock valet av regissör sitt tydliga språk i det skilda slutresultatet för de två filmerna.

För att börja med det som förenar, så har 2017 års Battle of the Sexes, liksom Trust, höga produktionsvärden: Affischnamn med gedigen skådespelarbakgrund i rollistan. Etablerade namn i professionerna bakom kameran. Och en konstnärligt genomtänkt produktionsdesign i allt från färgskalan till miljöerna, kläderna och rekvisitan (undantaget att tennisrivalen Margaret Court med familj kör en bil från 1976) samt det korta skärpedjupet i fotot. Sammantaget att filmen riktigt skriker 1973. Båda produktionerna inleds också med en ögonblicksbild som beskriver en vändpunkt i huvudpersonernas liv, i detta fallet då Billie Jean King vinner 1972 års amerikanska mästerskap och utses till den mest framgångsrika damtennisspelaren genom tiderna.

I övrigt är skillnaderna påtagliga. Där Trust har ett experimentellt, elektroniskt musikspår av James Lavell och inte värjer för att skildra Getty-familjens mörkaste sidor, bjuder Nicholas Britell i Battle of the Sexes på en easy-listening-mjuk musiktapet som matchar filmens försiktiga tassande kring alla de inblandades hemligheter och egenheter. Ingen händelse eller konflikt tillåts att på allvar riva och slita i huvudpersonernas själar, inte en enda gång visar de upp någon fulsida av sig själva som utmanar publikens sympatier. I kontrast till Trust, får åskådaren i Battle of the Sexes reda på mindre om såväl personerna som själva händelsen än om denne gör några slagningar på Wikipedia.

Tyngdpunkten ligger på att både filmen och rollgalleriet, undantaget några få och grovt tecknade manschauvinister i marginalen, ska vara likable – inte stöta sig med någon. Billie Jean King slipas därför ner från högljudd och frispråkig feminist till fnissig girl power-brud. Hennes bisexualitet skildras inte i ångande sexscener där hon får leva ut sina undertryckta känslor, utan i blyga, för att inte säga kyska, omfamningar med sin hårfrisör (egentligen: sekreterare) Marilyn Barnett (Andrea Riseborough) som kunde ha regisserats av Kings homofoba föräldrar. Det är som ingenting hade hänt på de 45 år som gått sedan dess, snarare tycks utvecklingen ha backat – jämför till exempel med Robert Townes varmt intima skildring av lesbisk kärlek i idrottsfilmen Personal Best (1982).

Likadant är det med porträttet av Bobby Riggs, spelad av en halvrolig Steve Carrell som ändå höjer sig ovan tidigare mediokra prestationer. Föredettingen Riggs, med en kort storhetstid några år efter andra världskriget, görs här till en förvuxen buspojke som gillar att provocera med manschauvinistiska clownerier men som innerst inne är en hyvens polare och farsa. Billie Jean King och han blev visserligen goda vänner, men det dröjde några år. Det är omvittnat att Riggs såg matchen som en enorm motgång och existentiell kris, inte bara för att han förlorade pengar han satsat på att vinna utan också för att förlusten utmanade hans självbild som alfahanne. Sexismen var alltså inte en bedräglig fasad för en snäll showman som egentligen ville alla väl. Tvärtom, sexismen var själva kärnan i Riggs personlighet.

De få inslag som skaver mot den underhållningspolerade tennisduellen blir därför aldrig till mer än tomma gester. Billie Jeans make Larry (Austin Stowell) bryter aldrig ihop eller får något vredesutbrott över sin frus otrohetsaffärer, och Marilyn fogar sig villigt i hennes alla nycker. Var är passionen? Hettan? Aggressionerna? Ingenstans, tycks det. Att ha ett förhållande med Billie Jean förefaller urholka själen hos älskarna tills bara ett själlöst mähä återstår, om man får tro filmen. Och att hon själv beskriver sig med orden ”I’m not that interesting” bekräftas också av filmens konturlösa personteckning.

Kritiken, menar jag, återfaller på Dayton & Faris iscensättning lika mycket som på Beaufoys manus. Hans skissartade filmbiografi missar åtskilligt som hade kunnat tillföra mycket till berättelsen. Exempelvis att bygga ut porträttet av nyckelpersonen bakom det feministiska tennisupproret, färgstarka ex-tennisstjärnan och tidningsredaktören Gladys Heldman (en marginaliserad och därmed bortkastad Sarah Silverman).

Och varför introducerar Beaufoy inte Kings viktigaste supporter: Charles M. Schulz? En superkändis som upphovsmannen bakom världens populäraste tecknade serie någonsin: Snobben (Peanuts, 1950–2000). Schulz uttalade stöd för King och damtennisen var kanske inte avgörande men betydde ändå mycket för att ingjuta respekt för kvinnornas sak i tennisförbundet. Här hade man dessutom kunnat liva upp berättandet med ett animerat inslag, Snobben-stajl.

Men det finns ändå tillräckligt med utrymme för regissörerna att brodera ut Beaufoys biografiskiss med temperamentsfulla rollprestationer, påhittiga scenlösningar och politiskt/känslomässigt/sexuellt vågade scener. I stället har upphovspersonerna bakom Little Miss Shunshine valt att göra en ännu en skrynkelfri solskenshistoria. Slätstruken och intetsägande, kanske med benäget stöd av Billie Jean King själv, som står som konsult i filmens produktionsuppgifter. En skvalfilm till skvalmusik.