USA 2018. Regi: Albert Hughes. Skådespelare: Kodi Smit-McPhee, Natassia Malthe, Leonor Varela, Jóhannes Haukur Jóhannesson, Jens Hultén. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.36.
En pojke och hans hund är ett klassiskt berättartema i otaliga tappningar. Alpha utger sig för att vara originalet och utspelar sig i istidens europeiska jägar-samlarsamhälle för 20 000 år sedan. Men den hade gjort sig bättre som renodlad sagofilm.
Till att börja med finns det belägg för att hundar – vargar som förändrats fysiskt efter att ha tämjts av människan – har funnits betydligt längre. Likaså framställs stenålderskulturen som ett strikt könssegregerat samhälle, där alla män jagar medan alla kvinnor stannar hemma vid lägerelden för att ta hand om hem och barn.
Framställningen är förbluffande mossig för att komma från Albert Hughes, som i par med tvillingbrodern Allen gjort sig känd för bildstormande filmer som Dead Presidents (1995) och FROM HELL (2001). Titeln Alpha syftar inte bara på den första tämjda vargens namn, utan får en symbolisk innebörd för det socialdarwinistiska ideal om alfahannar, ledaregenskaper och ”den starkes överlevnad” som filmen förespråkar.
När filmen blir mer av en saga under tonårige huvudpersonen Kedas (Kodi Smit-McPhee) långa vandring hem till byn efter en jaktolycka fungerar det bättre. Här får pojken en telepatisk närhet till den sårade varg som slår följe med honom. Stjärnhimlen, djuren och norrskenet framställs med magiska övertoner, vilket gör det lättare att acceptera de många tydligt datoranimerade inslagen.
Alpha är inspelad med Imax 3D-teknik i nordvästra Kanada och Island, men miljöerna förlorar storslagenhet i filmens blekta färgskala, pålagda snörök och flashigt klippta bildkollage. I de senare blandas grässtäpper med stenöken och snöhöljda berg på ett så klumpigt sätt att man undrar om huvudpersonen gått vilse bland en samling skrivbordsbakgrunder till en datorskärm i stället för i en verklig istidsvärld.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-09-21.