Det förgångnas hemsökelse av nutiden är den gotiska skräcktraditionens mörka hjärta. När Dracula härjar i 1890-talets London är det inte bara en blodsugande vampyr som sprider skräck. Det är den gamla feodalismens gengångare som hotar borgarklassens nya herravälde från sina ruvande slottsruiner vid civilisationens utkant. En dag faller kanske också dagens härskarklass och förpassas till att hemsöka oss från sina förfallna lyxvillor i skatteparadisen.
Southern Gothic är en av skräcktraditionens många utlöpare, just nu aktuell på tv i True Detective och True Blood. Denna Södernmytens baksida har på film förevigats i två av den amerikanska filmhistoriens milstolpar: David Wark Griffiths banbrytande epos Nationens födelse (The Birth of a Nation, 1915), och juvelen i kronan på Hollywoods guldålder: Borta med vinden (Gone with the Wind, 1939).
Dessa världssuccéer innehåller Södernmytens alla klassiska ingredienser. De börjar i ett grönskande paradis med vackra plantagefamiljer och lyckliga slavar i harmoni med naturens ordning. Sedan rämnar Edens lustgård under anarkistiska våldsorgier i ett uppslitande inbördeskrig åren 1861-1865. Rekonstruktionen som följer är ett långt farväl för den civilisation som krossats.
Endast likvakan över fornstora dagar återstår. Men ibland spritter liket till, som när tepartyrörelsen lanserade slagorden om att ”ta tillbaka landet”. Underförstått från afrikanen Barack Obama till den föregivet naturliga vita härskarklassen.
Södernmyten har knappast saknat mothugg, länge av ett dagspolitiskt och socialrealistiskt märke. Oscarbelönade Sidney Poitiers hela skådespelarkarriär har varit ett pärlband av uppgörelser med kvardröjande vit maktordning och rasism. Som i kriminaldramat I nattens hetta (In the Heat of the Night, 1967), där hans Philadelphiasnut Virgil Tibbs biter ifrån mot en rasistisk polischef i sydstaterna med en replik som blivit klassisk.
Sedan finns det de som vill sprätta upp själva myten och riva ut dess ruttna innanmäte. För det ändamålet är Southern Gothic mer passande med sin magiska realism stöpt i hoodoo – en kreolmix av europeisk kristendom, afrikansk panteism, de amerikanska urinvånarnas religioner och folktro från alla tre kontinenterna.
Likt Draculas Transsylvanien blir Södern i Southern Gothic till ett förtappat ödeland, ruinerna från en hänsynslös tid av vanstyre och övergrepp. Fast Gamla Södern dör inte så lätt. Det klamrar sig fast med hjälp av urspårad religiositet, vidskepelse, incest, inavel, sexuella perversioner och primitiv mordlusta.
En klassiker är William Faulkners skandalomsusade roman Det allra heligaste (Sanctuary, 1931). Boken handlar om den unga kvinnan Temple Drakes ödesdigra möte med en karikatyr på den gamla sydstatsaristokratin i Mississippis brutala och perversa gangstervärld.
Skräckinslagen i Southern Gothic introducerades med Charles Laughtons Trasdockan (Night of the Hunter, 1955). Här kommer döden till byn i form av den kringresande, snygge och omtyckte frikyrkopredikanten Harry Powell, spelad av Robert Mitchum. Bakom masken döljer sig en kvinnohatande sexmördare. Med magisk realism förvandlas Söderns landskap till både saga och mardröm under en fantastisk nattlig flodfärd då barnen till en kvinna som predikanten mördat flyr för sina liv. I det skälvande gryningsljuset dyker Mitchums mordiske frälsare plötsligt upp som en hotfull silhuett vid horisonten. Med salvelsefull röst sjunger han den traditionella hymnen ”Leaning on the Everlasting Arms”, som i sammanhanget får en mörk underton.
Laughtons film blev under premiäråret varken en kritiker- eller publikframgång. Bara några år senare räknades den emellertid som en klassiker, och kom att påverka många efterföljande romaner och filmer i Södernmiljö. Bland annat Harper Lees bästsäljare Dödssynden/Skuggor över Södern (To Kill a Mockingbird, 1960), och den älskade filmatiseringen från 1962.
Ur filmcensurens krackelering på 1960-talet föddes en betydligt blodtörstigare skräckfilm. Splatterpionjären Herschell Gordon Lewis svarta komedi Two Thousand Maniacs! (1964), gjordes inför hundraårsfirandet av det amerikanska inbördeskrigets slut.
Den handlar om några jänkarturister i Södern som hamnar i en till synes gästfri håla. Av outgrundlig anledning tänker folket där hålla en jubileumsfest för kapitulationen. Men turisterna upptäcker snart att det är de som är festens huvudattraktion, och då som offer för en serie mordiska upptåg. En slits itu av hästar. En annan rullas nerför en slänt i en tunna med inslagna spikar. En tredje styckas levande inför kvällens barbecue. Och så vidare. Allt till tonerna av sydstatsgalningarnas kacklande vansinnesskratt.
När blaxploitationfilmen slog igenom på 1970-talet med filmer om svarta actionhjältar som slogs mot vita skurkar, då påverkades förstås också Southern Gothic. I filmen Mandingo (1975), ställs Borta med vindens idealiserade och glamouriserade Gamla Södern på huvudet när slaven Mede, spelad av boxaren Ken Norton, hamnar på helvetesplantagen Falconhurst under James Masons sadistiske slavägare.
I öppningsbilderna på avstånd ser plantagen lika vacker och storslagen ut som någonsin Tara i Borta med vinden. Men ju närmare vi kommer desto mer sticker förfallet i ögonen. Den vanskötta uppfarten, fasadens flagnande färg, de solkiga kläderna och flugorna som flockas vittnar om den allt annat än förfinade livsstil som råder innanför väggarna. Det bekräftas också av det vulgära samtalet om slavarnas själlöshet och naturgivna underlägsenhet kring middagsbordet.
Det fysiska och moraliska förfallet är i Southern Gothic inget som inträffar med inbördeskriget. Tvärtom är förfallet själva fundamentet för slaveriepokens avhumaniserade vardag. Endast genom att lägger sina tankar om afrikanerna till rätta kan plantageägarna utan samvetsbetänkligheter våldta, plåga, arbeta ihjäl och mörda slavarnas efter behag.
Sedan några decennier är Southern Gothic främst förknippad med vampyrer och hoodoomystik. På gott och ont är det författarinnan Anne Rices förtjänst. Hennes storsäljare En vampyrs bekännelse (Interview with the Vampire, 1976), filmatiserad 1994, blev början på en serie världsberömda romaner om New Orleans-vampyren Lestat.
Den politiska undertexten från Dracula går emellertid vidare i Lestats månghundraåriga vandring från fransk aristokrat till modern rik playboy. Hans samvetslösa exploatering av underklassen, vare sig den har svart eller vit hudfärg, är densamma genom seklen – från feodalismen till den nyliberala kapitalismen. Endast kostymerna skiftar.
Lagom till 150-årsjubileet av inbördeskrigets slut har också slavskildringarna fått en renässans på bio. Steve McQueens 12 Years a Slave (2013) är, liksom boken av den före detta slaven Solomon Northup, ett rasande indignationsreportage.
Quentin Tarantinos Django Unchained (2012) är däremot en skamlös Southern Gothic-skröna kryddad med blaxploitation, spaghettivästern och med åtskilliga referenser till Mandingo.
Mycket är sig likt från Mandingo, men Samuel L. Jackson som den både löjeväckande och skrämmande Onkel Tom-figuren Steven är ett intressant tillägg till skräckkabinettet. Han är en påminnelse om hur förtryckta kan rekryteras att bli förtryckarnas redskap och megafoner. Vi kan lätt översätta det till vår egen tid och våra egna förhållanden. Som här när Steven rasar över att titelpersonen Django inte är slav utan en fri man och därmed inte vet sin plats i hierarkin.
© Michael Tapper, 2015. OBS, Sveriges Radio P1 2015-05-12.