Känsloladdade tacktal men konventionella vinnare: Oscar fyller 75 och håller ställningarna som den mest betydelsefulla utmärkelsen inom filmbranschen, även om både priset och dess mottagare haft sina belackare genom åren.
The Academy of Motion Picture Arts and Sciences (AMPAS) bildades 4 maj 1927 på Ambassador Hotel i Los Angeles. Grundarna var 36 män i filmindustrins toppskikt på initiativ av MGM-chefen Louis B. Mayer. Det officiella syftet var att höja filmindustrins sociala och konstnärliga prestige. Därför bestämde man sig för att från 1929 hålla en årlig galabankett med utdelning av priser, Academy Awards (det ännu officiella prisnamnet), och en statyett designades av scenografen Cedric Gibbons för ändamålet.
Den ännu odöpta, förgyllda bronsstatyetten är cirka 35 cm hög och 3 kg tung och föreställer en naken man som sticker ett svärd genom en rulle film försedd med ett hål för var och en av filmindustrins fem grenar: skådespelare, regissörer, manusförfattare, teknisk personal och producenter. Ursprunget till namnet ”Oscar” är omtvistat; troligen kom det från organisationssekreteraren Margaret Herrick, som tyckte att statyetten såg ut som hennes onkel Oscar. Många använde namnet redan de första åren, men först 1939 accepterades det officiellt av AMPAS.
Snabbt fick emellertid den nya branschorganisationen rykte om sig att vara en klubb för inbördes beundran. Medlem kan man nämligen bli bara på två sätt: genom att väljas in av de sittande medlemmarna eller genom att nomineras till något av de pris som en särskild femmannajury inom organisationen delade ut. Efter de tre första årens galatillställningar var det ett pinsamt faktum att pristagarna oftast stod att finna bland organisationens första medlemmar. En av dem var Oscardesignern Gibbons själv, som vann oslagbara elva statyetter och nominerades ytterligare 26 gånger.
Jurysystemet avskaffades, och sedan dess får alla organisationsmedlemmar rösta. Medlemsantalet var i början av 1930-talet dock bara kring 300, så ryktena om uppgjorda omröstningar fortsatte. År 1941 infördes därför slutna omröstningar, och revisionsfirman PriceWaterhouseCoopers sköter än i dag den hemliga rösträkningen. Trots detta och trots att de röstberättigade ökat till i dag omkring 6 000 har kritiken fortsatt. För AMPAS domineras fortfarande av vita, välbärgade män ur filmbranschens toppskikt, och det avspeglas i röstresultatet: kvinnor och icke-vita har lyst med sin frånvaro i de flesta priskategorier. Till det kommer en märkbar politisk såväl som konstnärlig konservatism i Oscarutdelningen; många av de filmer och regissörer som i dag betraktas som centrala saknas i vinnarlistorna genom åren.
Varken Alfred Hitchcock, Howard Hawks eller Orson Welles har häpnadsväckande nog vunnit några pris. Och förutom enskilda milstolpar som ignorerats har Hollywoods rika genreproduktion inom västern-, kriminal- och skräckfilmen konsekvent hamnat i strykklassen till förmån för moraliskt uppbyggliga och konstnärligt slätstrukna alster: Cimarron (1930) och De skoningslösa (Unforgiven, 1992) är de enda prisbelönta i västerngenren, ingen kriminalfilm skymtar i prislistorna före The French Connection (1971), och fram till När lammen tystnar (The Silence of the Lambs, 1992) var skräckfilmen bannlyst
Favoriserade på 1930- och 40-talen var i stället sentimentala melodramer, som Borta med vinden (Gone with the Wind, 1939) och Vandra min väg (Going My Way, 1944); under 1950- och 60-talen premierade man lättviktiga storproduktioner såsom familjefilmen Jorden runt på åttio dagar (Around the World in 80 Days, 1956) och musikalen Oliver! (1968). De senaste trettio åren har varit något brokigare, men fortfarande är det slående hur ofta gammaldags melodramer hamnar på prispallen, exempelvis Rocky (1976), Ömhetsbevis (Terms of Endearment, 1983), Mitt Afrika (Out of Africa, 1986) och Titanic (1997). Påkostade, konventionellt iscensatta storbolagsproduktioner på välbekanta teman vinner som regel över egensinniga, nyskapande lågbudgetfilmer.
Hela tanken på att rangordna och belöna konstnärliga prestationer har av många uppfattats som stötande. Miljöaktivister, antikrigsdemonstranter, kvinnogrupper, aidsdrabbade och etniska organisationer luftar vid galaentren varje år sina åsikter om nomineringarna. Några vinnare har på olika sätt demonstrerat mot priset: George C. Scott (bästa manliga huvudroll: Patton – pansargeneralen) vägrade 1971 ta emot det, Marlon Brando (bästa manliga huvudroll: Gudfadern) sände 1973 en protest via apachekvinnan Sacheen Littlefeather (eg. mexikanska skådespelerskan Maria Cruz) där han stormade mot filmindustrins behandling av USA:s urbefolkning, och 2003 gick Michael Moore (bästa dokumentär: Bowling for Columbine) till angrepp mot president George W. Bushs krigspolitik i sitt tacktal.
Ändå har Oscarsgalan hållits under 75 år utan avbrott, och sedan 1953 i direktsändning via TV för en miljardpublik runt jorden. Marknadsvärdet är starkt; både nomineringar och vinster betyder åtskilliga extra miljoner i intäkter. Inte undra på att filmindustrin gör allt för att bevara den.
© Michael Tapper, 2004. Publicerad i Stefan Westander (red.) Nationalencyklopedin Årsbok 2003. Malmö: Nationalencyklopedin 2004, s. 198.