Publicerad i Respons, nr. 3, 2012 Det är naturligtvis smickrande att recenseras, inte minst av en kollega i en seriös tidskrift som Respons. Jag har emellertid några synpunkter på recensenten Tommy Gustafssons invändningar.
1. Gustafsson ifrågasätter mitt urval av författare och föreslår en rad kvinnor och andra namn, som Arne Dahl. Som påpekas i inledningen till min bok skriver jag om svenska medelklassmän ur 68-generationen som i kriminalgenren – närmare bestämt polisberättelsen, även kallad proceduralen – skildrar svenska medelklassmän i en samtidspolitisk kontext. Dit hör inte Arne Dahl, inte heller de kvinnliga författarna Gustafsson listar. Fokus ligger på den konservativa, patriarkala kriminalgenretraditionen i svensk tappning som Sjöwall-Wahlöö sade sig vilja bryta med. Nesser har en given plats på grund av ålder, politisk bakgrund och kön och för att hans påhittade Maardam-miljö är en mentalitetens spelplats för det svenska 1990-talet. Att det blir mer summariskt i slutkapitlen beror helt enkelt på att analyserna följer resonemang som introducerats i tidigare kapitel. Det finns ingen anledning att upprepa sig.
2. Gustafsson kritiserar att jag inkluderar både litteratur och film i en filmvetenskaplig avhandling. Det menar jag är oundvikligt om man vill analysera genren. 1900-talet är filmens århundrade, något som i hög grad har influerat de andra medierna och konstarterna. Kriminalgenren är ett bra exempel. Redan Vic Suneson refererade ymnigt till amerikansk film noir. Per Wahlöö hade arbetat både som kriminaljournalist och filmkritiker innan han blev författare och senare också manusförfattare för den svenska kriminalfilmens stilbildare Arne Mattsson. Filmens och framförallt det dokumentära reportagets inflytande från Direct Cinema och Cinéma Verité är påtagligt i Sjöwall-Wahlöös sakliga tonläge, miljöskildringar och i dialogpartier som ser ut som förhörsprotokoll. ”Dokumentär” blir också ett av nyckelorden i mottagandet och kom att färga både genren och genrekritiken i decennier framöver. Wahlöö var, som sagt, också själv aktiv i filmbranschen. För övrigt även Olov Svedelid, Jan Guillou och Henning Mankell. Och den som läst Roslund & Hellströms rafflande Tre sekunder förvånas inte över att den köptes för filmatisering av 20th Century Fox – den är som skriven för film.
3. Gustafsson klagar på min omfattande historiska kontextualisering som sidospår i ämnet. Inte mycket forskning är gjord om kriminalgenren vilket förvånar med tanke på genrens popularitet. Min 864 sidor tjocka bok ska därför utifrån omfattande arkivstudier och forskningsmaterial – tusen referenser i litteraturlistan och minst lika många recensioner – ses som en kartläggning av ett relativt outforskat fält. Eftersom författarna och även flera av filmmakarna (till exempel Bo Widerberg och Kjell Sundvall) utifrån sina politiska bakgrunder har uttalat ideologiska avsikter med sina konstnärskap är det särskilt viktigt att sätta in dessa i ett sammanhang, inte bara genrehistoriskt utan också idéhistoriskt. Annars blir verken obegripliga. Detsamma gäller deras avsikter att påverka samtiden, där man anknyter till en allmänideologisk men också kriminologisk och rättsinstitutionell debatt. Diskussionen om kriminaliteten – i massmedierna, politiken, fiktionen – är essentiell för förståelsen av genren i den undersökta perioden. Därav behovet av en bred historisk kontext. Med utgångspunkt i kriminologisk forskning pekar jag på att den faktiska kriminaliteten – särskilt mörkertalen för vålds- och sexualbrott – minskar i slutet av 1990-talet. Samtidigt ökar kriminaliseringen, kriminologin blir ett växande fält och kriminaljournalistikens betydelse ökar med kvällspressens framväxt efter andra världskriget. Därmed ökar också synligheten för särskilt vålds- och sexualbrott. När såväl de (i flera fall) marxist-leninistisk-maoistiska författarna som borgerliga kritiker kritiserade folkhemmet som en brutal och dekadent härdsmälta kan de utan vidare problematisering luta sig mot intrycket av den ständigt ökande brottsligheten från denna samlade bild.
4. Trots min breda kontext menar Gustafsson att jag inte lyckas bevisa att romanerna och filmerna har påverkat samhällsdebatten. Nej, om populariteten beror på att verken driver brännande frågor i tiden eller bara följer dem går aldrig att bevisa. Min kontext tyder snarast på ett samspel. Några av de bästsäljande författarna (Sjöwall-Wahlöö, Svedelid, Mankell) och filmproducenterna (av Beck- och Johan Falk-filmerna) medverkade säkert till utvecklingen mot det nykonservativa strafftänkande med säkerhetsfängelser som vi lever med i dag. Berättelsernas publika genomslag stod i samklang med en sensationalistisk kriminaljournalistik och en populistisk debatt i frågan. Men att också att mer problematiserande utmaningar mot ovanstående hotbilder i exempelvis Leif GW Perssons och Roslund & Hellströms bästsäljare tyder på att det samtidigt finns andra och motsatta idéströmningar.
5. Gustafsson anser att min användning av begreppet high concept är antikverat. Filmvetenskapligt myntades termen av Justin Wyatt, men idag är begreppet omdiskuterat av bland andra filmprofessorn David Bordwell – som likväl använder det. Enligt Bordwell rör det sig om relativt få, om än ekonomiskt dominerande storsatsningar av typen Top Gun gjorda i en reklamfilmsinspirerad stil. Det är dock viktigt att komma ihåg att begreppet ursprungligen kom från Hollywoods filmindustri på 1980-talet och hade som sådant en inverkan på den samtida svenska produktionen. Jag använder high concept endast som en influens på några få filmer under 1980- och början av 1990-talet, bland annat I lagens namn och Täcknamn: Coq Rouge, inte för senare filmer i exempelvis Beck-serien.
6. Avslutande reflektioner. Snuten i skymningslandet är en historisk fresk som – tvärtemot det gängse sättet att skriva om svensk politik och konst – visar att ”det svenska kriminalundret” uppstått i dialog med omvärlden. Det vi betecknar som svenskt är oftast en del av internationella företeelser, om än det finns särskilda inhemska aspekter som är viktiga att lyfta fram. Med en vonobenattityd som är särskilt oseriös i forskningssammanhang tycker Gustafsson att belöningen med avhandlingen ligger ”i att själv slippa läsa och se alla dessa polis- och kriminalberättelser”. Tvärtom, säger jag. Utifrån ett genuint genreintresse vill jag medverka till en fördjupad diskussion av det många av oss ser och läser.
© Michael Tapper, Respons, nr. 2, 2012.