“Det här är Västern. När legenden blir fakta, publicera legenden!” Citatet från John Fords Mannen som sköt Liberty Valance (1962) har med rätta stått som ett testamente över en sagobetonad genre som bara tillfälligtvis haft kontakt med den historiska verkligheten. Sedan dess har det gjorts få försök att ändra på det. Ett av dem är Michael Ciminos Heaven’s Gate (1980), som skildrar Johnson County War, klasskriget 1889–93 mellan rika ranchägare och fattiga nybyggare i Wyoming. Knappt någon har emellertid vågat beröra det verkligt stora brottet: folkmordet på de amerikanska urinvånarna.
Science fiction-författaren och regissören Michael Crichtons sf-thriller Westworld (1973) parodierade genrens klichéer genom att iscensätta dem i en framtida nöjespark för vuxna. Människoliknande robotar gestaltar stereotyperna, alltifrån den kåtglada saloonhoran till den mordgalne revolvermannen i svart. Huvudpersonerna, två kontorsråttor från storstaden, representerar den typiske besökaren som är sugen på en helg av samvetslöst supande, knullande och pepprande av skurkar. Allt hade gått bra, om det nu inte uppstått ett programmeringsfel som fått robotarna att slå tillbaka.
Parallellerna till Crichtons senare succéroman Jurassic Park (1990) är förstås oundvikliga. Än mer så i den nyinspelade TV-serien Westworld som nu får premiär. Robotarna är utbytta mot androider, och programmeringen har ersatts av artificiell intelligens som snart tänker utanför ramarna i parkledningens simpla manus. Men nu är det inte så enkelt som att maskinerna blir våldsamma, de börjar framförallt ifrågasätta sina identiteter och reflektera över den absurda tillvaron. Farmarflickan Dolores (Evan Rachel Wood) drömmer om att bli fri. Den brutale Gunslinger (Ed Harris) söker efter sin skapare.
Man plockar in några av dem för reparation, men snart är de mänskliga hanterarna inbegripna i förtroliga samtal med maskinerna. Gränserna mellan dem löses upp, och även människorna börjar reflektera över sina egna liv och tankar. Spelar inte också de efter andras manus? Hur fria är de? Samtidigt pågår ett maktspel mellan bolagsledningen och uppfinnaren Dr. Ford (Anthony Hopkins). Verkställande direktören Theresa Cullen (Sidse Babett Knudsen) vill hålla parkens scenario enkelt och förutsägbart medan Ford i smyg testar skapelsernas utvecklingspotential.
Uppgraderingen av Crichtons film till en värld av snärjigare psykologiska komplikationer och maktintriger är tillsammans med de gedigna skådespelarinsatserna seriens verkliga tillgång. Visuellt lämnar emellertid serien en del i övrigt att önska, något som antagligen beror på att den inte bara skrivits utan också regisserats av författarparet Jonathan Nolan och Lisa Joy.
Saknas gör genrens typiska stildrag, som duellscenernas expressiva bildvinklar och rytmiskt precisa klippning eller musikens ledteman som berättar något om huvudpersonerna och deras egenheter. Tydligast ser man grammatiken i Sergio Leones spaghettivästernfilmer, tonsatta av Ennio Morricone. Men i Westworld är upphovsduon dessvärre genreanalfabeter i den meningen. Formspråket blir platt och kraftlöst. Synd på en i övrigt tankeväckande produktion.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-09-23.
Westworld
TV-serie på HBO Nordic. Nyinspelning av Michael Crichtons film med samma namn från 1973. Tio avsnitt om cirka en timme. Premiär: 3 oktober. Regi, manus: Jonathan Nolan och Lisa Joy. Skådespelare: Anthony Hopkins, Ed Harris, Evan Rachel Wood, Sidse Babett Knudsen, Jeffrey Wright, Thandie Newton, Tessa Thompson, James Marsden.