Vilgot Sjöman – regissören som gick upp i rök

Ingmar Bergman och Jan Troell är idag nationalmonument, deras verk klassikerstämplade, medan många andra i deras samtid förpassats till historiens dammiga kuriosakabinett, som Lars-Magnus Lindgren, Janne Halldoff och Jörn Donner. Dit hör också Vilgot Sjöman. Som kulturfenomen i debatternas centrum föddes och dog han med 1960-talet.

Jag ser om den på dvd nyligen utgivna 491, en film där Sjöman gifte samman sina teman med den unge arge författaren Lars Görlings debattroman om ungdomsvården i skuggan av Kejneaffären. Görlings inspiration från rättsröteskandalerna, 1950-talets utskällda ligistfilmer och den samtida mytbildningen kring bögligan – en utbredd föreställning om ett dolt homosexuellt nätverk inom statsapparaten (något som återkom under Ebbe Carlsson-affären) – möter här Sjömans dokumentärfilmsinfluerade socialreportage kring en kristen parabel om skuld och oskuld.

Kritiken vill ha tydlighet och ställningstagande där filmen provocerar med öppna, drabbande frågor. När censuren rycker ut med totalförbud och sedan nerklippning framstår den för allmänheten mest som en porrfilm under konstnärlig täckmantel. Samma mönster upprepas i efterspelet till Nyfikenfilmerna.

I Jag är nyfiken – gul tvekar huvudpersonen mellan ett porträtt av Freud och ett av Marx, men som kritikern Jonas Sima uttrycker det i en samtida artikel betraktas Sjöman som sexualist snarare än socialist. Sexuell frigörelse går före samhällsförändring. Sjöman svarar med en öppet agitatorisk anti-fångvårdsfilm, Ni ljuger, och en politisk pilsnerfilm, Lyckliga skitar. Han får en klapp på huvudet med omdömen som ”Sjömans bästa film”, men det är tydligt att för vänstern är han inte vänster nog och för högern är han en simpel pornograf.

 ni_ljuger_69Efter 1960-talet behandlas han som ett fossil. Hans sista fem filmer ses av totalt 33 518 personer, bland annat Alfred, biografifilmen om Alfred Nobel, som med 35 miljoner i budget blir en av de dyraste svenska långfilmerna någonsin. Det fiaskot avslutar filmkarriären.

Jag bläddrar i Sjömans egna böcker och finner en långt mer intressant person än den simpla knullkommunist han en gång anklagades för att vara. Kanske var han egentligen inte alls ur takt med sitt 1960-tal utan snarare alltför väl i takt med den.

Ett begrepp han profetiskt formulerar flera år innan den maoistiska puritanismen satte sin prägel på den nya vänstern tematiseras just i 491 – den om den hånfulla och tyranniska oskulden, den naiva idealiteten som bara intresserar sig för föredömen och ädla lidanden. Det vardagsskitiga livet och lidandet förkastas. När vi idag har drabbats av högerextremismens än brutalare renhetsideal kanske det inte är en ny Ingmar Bergman som borde efterlysas i filmdebatten, utan en ny Vilgot Sjöman.

© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-08-07.

Vilgot Sjöman på dvd: 491 (1964), Syskonbädd 1782 (1966), Jag är nyfiken gul/blå (1967/68), Ni ljuger (1969), Lyckliga skitar (1970), En handfull kärlek (1974), Alfred (1995).