Han kallar sig själv för en överlevare från journalistikens guldålder. Då nyheter inte förvanskades av kommentarer från självutnämnda experter. Då opartiskhet inte innebar att jämställa tyckande med vetande, påståenden med fakta. Och då den officiella versionen inte svaldes okritiskt.
Grävjournalist-legenden Seymour Hershs aktuella självbiografi Reporter: A Memoir är ett stridsrop för en journalistik som söker sanningen och står pall när det stormar för att värna demokratin. Den tredje statsmakten som granskar såväl politiska som ekonomiska makthavare och som därmed ger medborgarna deras rätt till insyn och ställer makthavarna till svars. Klassiska ideal som tål att upprepas i en tid av fejknyheter, mediedrev och en snårskog av moderna myter på sociala medier.
Idag har Hershs prisbelönta avslöjanden under en snart 60 år lång karriär blivit en del av den moderna historieskrivningen. År 1968 fick han sitt första scoop med en rad artiklar och en bok om USA:s hemliga arsenal av biologiska och kemiska stridsmedel. Följande år blev han världsberömd för sitt Pulitzerprisbelönta avslöjande av massakern 1968 i vietnamesiska byn Song My av amerikanska soldater.
Därefter har han bland annat skrivit om Henry Kissingers inblandning i militärkuppen i Chile 1973, Israels hemliga kärnvapenforskning och om amerikanska soldaters tortyr av irakiska fångar i Abu Ghurayb-fängelset efter Irak-invasionen.
Men Reporter är ingen förgylld CV med bonuskommentarer, ingen amerikansk framgångssaga om hur en vilsen yngling börjar som springpojke på en förortstidning i Chicago 1959 för att tio år senare blir uppburen stjärnreporter på en av de stora tidningsdrakarna. Tvärtom vittnar boken om ett arbetsliv i ständig osäkerhet, där meriter inte alltid betyder arbete, där grävjobben orsakar nervositet eftersom de tar lång tid och kostar mycket pengar och där känsliga delar av texten riskerar att strykas eller ändras av hariga redaktörer.
Hot och förtal har inte oväntat varit en riskfaktor. Som när Hersh 1976 börjar rota i advokaten och maffiafixaren Sidney Korshaks skumraskaffärer för en artikelserie i New York Times. Korshak var ökänd bland annat för att ha ”övertalat” Columbia Pictures att ge Frank Sinatra en stjärnroll i storproduktionen Härifrån till evigheten (From Here to Eternity, 1953), en händelse som inspirerade till storyn om sångaren Johnny Fontane i Gudfadern (The Godfather, 1972). Förutom Hollywood, hade hans nätverk förgreningar till styrelserummen i stora företag, toppskikten inom de två stora partierna och fackföreningsledare.
Motreaktionerna lät inte vänta på sig när grävjobbet gick in på Korshaks relation till Charles Bludhorn, koncernchef på dåvarande mediejätten Gulf + Western. Medan Korshak hotade Hersh personligen på telefon och ordnade en Teamster-strejk mot New York Times, drog G+W igång en förtalskampanj mot Hersh och utövade påtryckningar mot tidningens styrelse. Underförstått fanns det ett hot om att den ekonomiskt starkare koncernen skulle stämma tidningen till döds.
Inte minst det sistnämnda blev verkningsfullt och resulterade i att reportagen urvattnades av tidningens jurister. Hersh beskriver erfarenheten som avskräckande. Mycket riktigt är det sällan vi ser koncerner – utomlands eller hemma – granskas under journalistikens eller rättssystemets lupp.
Även efterspelen till flera av de reportage som faktiskt fick genomslag och ibland också ledde till resultat är nedslående. Fänrik Calley dömdes visserligen till livstidsstraff för sin pådrivande roll i Song My-massakern men placerades i husarrest på order av president Nixon och frigavs efter tre år – för en massaker på drygt 400 civila. Ett tydligt resultat av ”bara en guling”-regeln (”mere gook rule”), en inofficiell hållning och rättspraxis som betraktade övergrepp och mord på vietnameser med milda ögon.
Något motsvarande kunde vi se i Abu Ghurayb-skandalen, då några soldater åtalades och en överste degraderades medan de högre befälhavarna kom undan. Det var ju trots allt bara araber som torterats. Än värre blir det förstås när man höjer blicken till Vita Huset, där maktmissbruk har varit så gott som riskfritt.
Redan 2002, året innan USA:s invasion av Irak, hade Hersh avslöjat hur en nykonservativ grupp med bland andra Dick Cheney sedan Gulfkriget 1990 planerat för invasionen i syfte att etablera en Pax Americana i Mellanöstern. När Cheney blev vicepresident till Bush junior och fick en parhäst i försvarsminister Donald Rumsfeld sattes planerna i verket med hjälp av fabricerade underrättelserapporter om att Irak skulle ha massförstörelsevapen. Ingen av dem har ställts till svars för sitt bedrägeri mot såväl det amerikanska folket som USA:s allierade.
Ändå är Hershs slutsatser hoppfulla. Genom att vara en ihärdigt nyfiken och obekväm journalist har han etablerat sig som ett korrektiv till det han kallar ”den officiella versionen”, det vill säga vanstyre sminkat med lögner. 81 år gammal fortsätter han att irritera, senast med en bok om spelet bakom kulisserna kring dödandet av Osama bin Ladin.
© Michael Tapper, 2018. Aftonbladet 2018-09-30.
Reporter: A Memoir
Seymour M. Hersh
Allen Lane