Vårt behov av kultfilmer – Michael Tapper

– Det har nu gått drygt hundra år efter filmens födelse, men filmvetenskapen har fortfarande inte upptäckt kultfilmen. Xavier Mendik, 32 år, är chef för The Cult Film Archive – världens enda filmarkiv helt tillägnat kultfilm – på University College i brittiska Northampton. Med ett antal böcker och aktioner för att häva censurförbudet på flera ökända ”video nasties”, alltså det vi kallar videovåldsfilmer, i bagaget gästar han nu Fantastisk Film Festival både som jurymedlem och föreläsare.

Xavier Mendik ser intresset för kult- och skräpfilmer som en förgrening ur den brittiska Cultural Studies-traditionen, som redan på 1970-talet riktade blickarna mot subkulturella fenomen som punken och publiken på nattliga filmvisningar av skräck- och skräpfilm. Han menar att kultfilmen synnerligen väl lämpar sig för olika teoretiska uttolkningar, t ex psykoanalytiska läsningar av könsproblematik.

– Det finns en vanföreställning upphovsmännen bakom kultfilmer enbart gör dåliga filmer för en korkad publik, men så är det inte. Vi på The Cult Film Archive intervjuar ofta ledande filmskapare inom denna undergenre, och vi finner då att de både har en intellektuell hållning till sitt arbete samtidigt som de också behandlar sin verksamhet med stor lekfullhet. Anledningen till att de vill göra kultfilmer, vare sig det handlar om skräck, bisarra musikaler eller underliga porrfilmer, är helt enkelt att de då har möjligheten att göra något subversivt som går långt bortom Hollywoods mittfåra.

Ett fenomen som, enligt Xavier Mendik, är vanligare inom kultfilmen än inom ”vanlig” spelfilm är hur publiken gärna lägger in egna tolkningar i filmerna som helt går emot gängse uppfattningar. Ett exempel är Paul Verhoevens flopp Showgirls, som sågades unisont av kritiker över hela världen. Den filmen fick ett slags upprättelse just hos kultfilmpubliken och särskilt bland de homosexuella i den publiken. Istället för bara en dålig film såg de Showgirls som en medveten kritik av kommersiell kultur och heterosexuella relationer.

Men kultfilm görs inte bara i Västeuropa och Nordamerika. Ett annat exempel från en helt annan världsdel och filmkultur är indonesiska så kallade krigarfilmer, en slags blandning av kung fu- och skräpfilm där stjärnan är en lokal hjärtekrossare vid namn Barry Prima. Den här nationella genren har oftast en mytisk hjälte i huvudrollen som försöker störta den holländska kolonialmakten. Från samma land kommer också en slags skräpiga imitationer av Rambo, kallad Rambu, med liknande politisk udd. Istället för att vara redskapet för den vita, västerländska imperialismen tar sig Rambu an ondskefulla européer och amerikaner. På så sätt ställer filmerna den ideologiska undertexten från förebilden på huvudet.

– Fastän filmvetenskapen numera har en häftig kärleksaffär med postmodern film så verkar man inte ha insett att många av de stildragen som de uppskattar har tagits över från kultfilmen: de intertextuella referenserna, filmcitaten, de parodiska och självparodiska inslagen och den ironiska undertexten. Samtliga finner man i kultfilmen.

Det senaste tillskotten till samlingarna på The Cult Film Archive kommer från Turkiet, ett land man annars kanske inte förknippar med subkultur och kultfilm. Här nämner Xavier Mendik bland annat en rad imitationer med postmoderna drag. Bland de förebilder man kan skönja i filmerna är James Bond, Star Trek, Zorro och, häpnadsväckande nog Captain America (Captain Turkey?).

– Det är ett tecken så gott som något på den världsomspännande och kulturellt gränsöverskridande genomslagskraften för kultfilm. Här kan man verkligen tala om world cinema. Därför bör kultfilmen också tas på allvar inom filmforskningen.

På lördag kväll kan man träffa Xavier Mendik på Fantastisk Film Festival. Han håller då sitt föredrag ”Troubling the Texan Border: Or Why Not to Trust Your Neighbour in the Seventies – A Reading of The Texas Chainsaw Massacre” klockan 18.00 på Stadshallen i Lund.