Vampyrer

Morowitz hette han och hade dött i sin hemby i SerbiNosferatu4en 1884. Begravningen hade genomförts utan kyrkliga ceremonier. När byborna vintern 1916 öppnade hans grav fanns det inga tecken på förruttnelse. Där­emot hade han fått långa, vassa tänder som stack ut över läpparna. Man läste böner över honom och drev en spetsad påle ge­nom hans kropp. Ur munnen på den levan­de döde trängde ett skrik. Sedan sjönk kroppen ihop. Nosferatu var oskadlig­gjord.

Det berättade Albin Grau, producenten bakom klassikern Nosferatu (1922) och fil­mens verklige upphovsman, i en artikel för tidskriften Bühne und Film strax innan premiären. Han påstod att det var ett min­ne från hans tid i tyska armén under förs­ta världskriget. Det var förstås ett sensationalistiskt publi­citetstrick. Men Graus berättelse föll i god jord, och att den fortfarande är god demonstreras av att artikeln fortfarande kastar sin skugga över vampyrmytologin litteratur och på film.

En av de märkligare avläggarna till Graus fantasier är E. Elias Merhiges bioaktuella skröna Shadow of the Vampire,om inspelning­en 1921 av Nosferatu. Här tolkas regissören F.W. Murnaus uttalan­de om att göra en så realistisk vampyrfilm som möjligt bokstavligen när det visar sig att skådespe­laren Max Schreck – vars efternamn kan översättas med fasa – är en äkta vampyr.

Tron på vampyrer har en stark och lång­varig tradition i Europa. Liksomshadow_of_the_vampire_ver4 i filmen Nosferatu kommer legendernas vampyrer nästan alltid österifrån – Turkiet, Balkan, Rumänien – och sprider sin oheliga farsot med samma förödande resultat som diger­döden. Tidiga beskrivningar talar om smutsiga, stinkande och zombieliknande levande döda som ger sig på såväl människor som deras husdjur med samma blodtörst. Det är inte svårt att se vampyren som en metafor både för ett barbariskt gränsland i öster som för de medeltida epidemi­er som påstods ha sitt ursprung där.

Men under 1800-talet gick vampyren igenom en fullständig förvandling. Det böljade på de berömda spökberät­tarkvällarna sommaren 1816 som Lord Byron och hans vänner höll i det skandal­omsusade Villa Diodati vid Genèvesjön. Det var då som Mary Shelley fantiserade ihop Frankenstein.

Byron själv diktade om en blek, aristokratisk vampyr med förfö­risk röst, läppar blodfyllda av lust och en lynnig, depressiv personlighet. Hans tra­giska gestalt hade stora likheter med John Miltons skildring av Satan i Paradise Lost (1667). Vännen och läkaren John Polidori tog Byrons skapelse och byggde ut berättelsen till bästsäljaren The Vampyre (1819), som anses vara ett läVarneytt förtäckt porträtt av den demoniske Byron.

Polidoris ödestyngde aristokrat blev stilbil­dande för vampyren som sofistikerad, sex­uellt rovdjursaktig och karismatisk gestalt under resten av århundradet. Men riktigt folkligt populär blev den nya bilden av vampyren först med James Malcolm Ry­iners sensationsdrypande tidningsfölje­tong Varney the Vampire, or: The Feast of Blood (1847), om en aristokrat som hemsökt trakten kring sitt herresäte i Yorkshi­re alltsedan sin död på 1660-talet. Den bästsäljande berättelsen blev även omar­betad i en enormt populär pjäsversion.

Samtidigt uppstod en tradition i Frankrike av onda kvinnor, som, likt vampyren, sög livet ur aningslösa, manliga offer. Vampen, som hon senare kom att kallas, kunde med lätt­het förföra en ung präst i Théophile Gautiers roman Clarimonde (1836), och hos Charles Baudelaire var hon poetens ero­tiska mardröm – på natten oemotståndlig, men i det klara dagsljuset motbjudande. Den populäraste romanen på temat var irländaren Sheridan Le Fanus Carmilla (1871), om det ödesdigra, lesbiska förhål­landet mellan en ung engelsk flicka och den sexuellt oemotståndli­ga grevinnan Mircalla Karnstein, även hon från myternas Östeuropa.

Båda traditionerna levde vidare med än större popularitet under 1900-talet. Stumfilmsvampar som Theda Bara bana­de vägen för den fatala kvinnans blomstertid i amerikansk film noir, då Barbara Stanwyck, Joan Bennett och Jane Greer gestaltade kvinnor som drog ncarmillaer de ibland mer än lovligt naiva männen i fördärvet. Att döma av publiksiffror­na för en modern avläggare som Basic In­stinct (1992), är traditionen fortsatt stark. Märk­ligt nog har den bokstavligen blodsugande kvin­novampyren inte slagit an med samma kraft, trots att Carmilla filmatiserats många gånger.

Omvänt gäller för den manliga vampyr­traditionen. Visserligen finns det gott om rovdjursaktiga, manliga förförare, om än de har stått i skuggan av den största vam­pyren dem alla: Dracula. Som en av alla tiders största bästsäljare blev Bram Stokers roman från 1897 också en av de mest filmatiserade under 1900-talet. Det går inte att ange några exakta siffror på hur många – officiel­la eller inofficiella – filmatiseringar som gjorts, men det rör sig om många hundra.

Den troligen första, Drakula, gjordes 1921 i Ungern, men eftersom den är försvunnen sedan länge och tros mest ha handlat om den historiska förlagan räknas vanli­gen Nosferatu som den tidigaste filmversionen. Producent var ockultisten Albin Grau, som hyrde in manusförfattare, fotograf och regissör för att förverkliga sin vision.

Ursprungligen var planen att filmatisera Dracula,men eftersom Bram Stokers änka Florence hotade att stämma Grau ändrades flera detaljer i hopp om att kunna undvika en upphovsrättstvist. Vampyren i Nosferatu döptes om till greve Orlok och utformades för att mer likna den medeltida bilden av en zombie­liknande nattmara. Viktigast av allt var att man gjorde vampyren sårbar för ljus. Enligt traditionen och Stokers roman var vampyren inte särskilt aktiv på dagen men kunde vistas där, även vampyrkrafterna försvann i solljuset.

Stoker låter bland annat greve Dracula möta Mina Harker under affärstid på Pic­cadilly Circus, en scen som mig veterligen bara finns i Francis Ford Coppolas filmati­sering från 1992. För den filmiskt så tacksamma finalen i Nosferatu – där den blodsugande greven överraskas av morgonsolen och förgås i dess strålar – har alltsedan premiäråret 1922 varit det normgivande slutet för biodukens vampy­rer.

Fotnot: Albin Graus försök att undvika en konflikt med Floren­ce Stoker hjälpte inte. Vid filmens premiär 1922 drogs han in i en rättstvist med den viljestarka änkan och förlorade. Domstolen beslöt att fil­men skulle förstöras. Negativet destruerades, men i några länder klarade sig några kopior av Nosferatu. Eftersom ländernas versioner skiljer sig åt är det dock idag osäkert hur originalversionen såg ut.

Vampyrfilmens förebilder

vlad tepes

Dracula. Egentligen Vlad III (1431–76), son till Vlad III (Vlad Dracul), vojvod av Vala­kiet i nuvarande Rumänien. Ökänd över hela Europa redan under sin livstid som Vlad Pålspetsaren (Vlad Te­pes) för sin förkärlek för att le­vande spetsa såväl yttre som inre fiender på pålar. I Sverige spreds bland annat skillingtrycket om ”Pål-Djefvulen”. Han var en frambathorygångsrik kristen krigare mot de muslimska turkarna, men hade samtidigt rykte om sig att vida överträffa sina fiender i blodtörst och grymhet. När han föll i strid togs hans huvud av turkarna, som ställde ut det till allmän beskådan i Konstantinopel.

Erzebét Bathory (1560–1614). Ungersk-slovakisk grevinna som tog livet av ett oräkne­ligt antal – antagligen hundratals – jungfrur i hopp om att finna evig ungdom genom att dricka och bada i deras blod. Fixeringen lär ha varit ett utslag både av såväl patologisk narcissism som intresse för det ockulta. När hennes blodtörst även riktades mot unga kvinnor av adlig börd beslöt kungen att i spärra in henne på livstid. Hon står bland annat förebild för Ingrid Pitts vampyr i Jag – ett monster (1971), originalti­tel: Countess Dracula,

Fritz Haarman (”Hannovervampyren”, 1879–1925) och Peter Kürten (”Düsseldorf­vampyren”, 1883–1931). Två av 1900-talets mest uppmärksammade seriemördare och inspiration till Fritz Langs klassiker M (1931). Lang kunde emellertid inte visa deras rituella bloddrickande och kannibalism. Först i den av R.W. Fassbinder producerade Vargas­mekning (Die Zärtlichkeit der Wölfe, 1973) blev Haarmans framfart bland i hemstadens tonårspojkar föremål för en mer korrekt och skakande skildring.

Vampyrer i populärkulturen

Bram Stokers greve Dracula. Den i sär­klass populäraste, mest imiterade och parodiera­de av alla blodsugare. Bela Lugosi gjorde ho­nom till en förförisk aristokrat. Christopher Lee lyfte fram hans mer barbariska, rovdjursliknande sidor. Gary Oldman gestalta­de honom som en tragiskblacula romantiker. I den bästa parodin, Kärlek vid första bettet (1979), kastas han ut ur landet av det rumäns­ka kommunistpartiet såsom representant för den utdöende aristo­kratin. Han fin­ner sig dock till rätta i New Yorks dekadenta diskotekvärld. Blacula (1972) är hans afroamerikanska motsvarighet, Deafula (1975) hans hörselskadade kollega, men han har även allierade i djurvärlden, som då hans länge anonyma husdjur fortsätter husses arbete i Zoltan – Draculas hund (1977). Naturligtvis har Dracula också invaderat porrfilmen, bland annat i Dracula Sucks (1979).

Anna Rices Lestat de Lioncourt. Fransk-amerikansk vampyr från 1700-talets New Orleans och amoralisk huvudperson i par med sin samvetstyngda kollega Louis de Pointe du Lac i den skräckromantiska klassikern En vampyrs bekännelse (Interview with the Vampire, 1976). Gav upphov till en serie uppföljarromaner som alla sålt som smör trots sviktande kvalitet. Den första i serien filmatiserades av regissören Neil Jordan under en del konflikter med författarinnan, som skrev manus. Tom Cruise spelade Lestat och Brad Pitt gestaltade Louis.

Lesbiska vampyrer. Undergenre där ofta Carmilla och Erzébet Bathory härjar. Ingrid Pitt tolkade den förstnämnda i Vampyren – en erotisk mardröm (1970) och den senare i Jag – ett monster (1971). En modern upplaga av Bathory gör Délphine Seyrig i kultfilmen Daughters of Darkness (1971), som genom sin feministiska undertext är en av genrens mest in­tressanta filmer. Franske regissören Jean Rollin gjorde åtskilliga mjukpornografiska titlar om lesbiska vampyrer.

Rock’n’roll-vampyrer. Rockikonen David Bowie och Catherine Deneuve raggar offer på diskotek i The Hunger (1983). Keifer Suther­land är übervampyr för ett motorcykelgäng Jim Morrison-dyrkande blodsugare i The Lost Boys (1987). Läderfeti­schistiska kung fu-vampyrer rockar loss i Razo­blade Smile (1998). Goth-vampyrer hotar att ta över världen i John Carpenter Vampires (1998). Och så har vi förstås Rockula (1990).daughters of darkness

Vampyrjägare. Actionbe­tonad undergenre som överger den åldrade Dracula-motstån­daren Van Helsing till förmån för yngre och mer virila gestalter. Captain Kronos – Vampire Hunter (1972) är urmodellen. Tonårs­tjejen i Buffy – vampyrjägaren (1992) blev så populär att hon gav upphov till en tv-serie. Afroamerikanske titelpersonen i Blade (1998) är den kanske märkligaste i genren eftersom han själv är en halvvampyr som hjälpligt håller blodtörsten i schack medan han ger sig på sina fiender med bland annat skjutvapen laddade med vitlökskulor.

Vampyren i språket
Ordet vampyr kommer från serbiska och bul­gariska ”vampir”. ”Nosferatu” är ett ord av ru­mänskt ursprung.

© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-05-10.