På väg. Ut. Bort. 
Bort från välfärdssamhället, liknöjdheten, den moderna civilisationen. I Jack Kerouacs roman På drift (On the Road, 1957) beger sig författaren Sal och vännen Dean kors och tvärs över den nordamerikanska kontinenten åren 1946–50. Intrycken förmedlas med ett bildspråk inspirerat av filmen och berättande med rötter i modern jazz. Boken blev en bibel för många i beat- och hippiegenerationen, men Kerouac ville något mer än bara förmedla ett diffust, romantiskt frihetssökande.
För På drift kom som en del av en amerikansk intellektuell efterkrigsdebatt med såväl kulturkonservativa som socialistiska varningsrop om att inte bara naturens utan också tankens och själens fria vidder var på väg att förloras i det moderna samhället. Man pekade på en konformistisk kultur som än mer hotfull än kalla krigets skräckbilder av kommunismen. Den, menade man, uppstod då det amerikanska livsidealet definitivt flyttade från vildmarken till de nya medelklassförorterna.
Dit migrerade en stor del av befolkningen under kort tid efter andra världskriget, då ekonomin blomstrade som aldrig tidigare. Med gigantiska stormarknader som tempel stod nu konsumtionen av identiska, massproducerade varor för en likriktad tillvaro i identiska bostäder i centrum för amerikanens tillvaro.
”Fordism”, en term hämtad från tysk sociologi, kallades skräckscenariot, efter löpande band-produktionens pionjär: bilkungen Henry Ford. Mekanisering och automatisering, tänkte man, skulle skapa en mekanisk människa, en själlös slav under maskinen eller, än värre, en människa förvandlad till maskin. Charlie Chaplins Moderna tider (1936) var ett av många förebud om denna tid, Men det är först i 1950-talets många skräckbetonade science fiction-skildringar som tillståndet fick sina mest drabbande, allegoriska skildringar.
Den mest kända är Världsrymden anfaller (Invasion of the Body Snatchers, 1956), med sin industriella produktion av känslolösa, zombieliknande medelklassamerikaner kläckta ur stora frökapslar – en metafor användbar både som hotbild av såväl kommunismen som konsumismens andliga likriktning. I denna brytningstid mellan en gammal och en ny värld kom Kerouac och beatkulturens individualistiska patos, som senar
e fördes vidare i road movien.
År 1969 kom den viktigaste filmiska stilbildaren: Dennis Hoppers Easy Rider. På Hells Angels-liknande motorcyklar beger sig här hippievästernikonerna Wyatt ”Captain America” Earp (Peter Fonda) och vännen Billy (Hopper) ut på de fria vidder som deras mytomspunna namnar och föregångare korsat på häst nästan hundra år tidigare. Men i stället för frihet finner de i Amerikas mörka hjärta bara förfall, inskränkthet och irrationell brutalitet. Skildringen är en ironisk omstöpning av samtidens kvardröjande, kolonialt färgade bild av tredje världen och då främst propagandabilden av Vietnam.
Intressant nog var det emellertid en tysk, inte en amerikan, som kom att bli road moviens mest namnkunnige och profilerade regissör. Han kom också att utveckla det existentiella alienationsmotivet i sina verk, men förbindelsen till de amerikanska rötterna är trots det obruten. För även när Wim Wenders undersöker det delade Europa och Tyskland i Med Alice på halsen (Alice in die Städten, 1974), Med tidens gång (Im Lauf der Zeit, 1976
) eller Till världens ände (Bis ans Ende der Welt, 1991), så finns USA hela tiden i bakgrunden. ”USA har koloniserat vårt undermedvetna,” säger en av huvudpersonerna i Med tidens gång under en kaffepaus på ett modernt, anonymt kafé i gränstrakterna kring Järnridån.
Ändå är det i den amerikanskinspirerade rockmusiken som Wenders finner inspirationen till sitt formspråk och berättande. Där förmedlas också rollgestalternas frihetslängtan på drift i ett hemland i smärtsamt uppbrott från ett ont förflutet mot en oviss framtid som, i praktiken, delstat i det amerikanska maktimperiet.
Mer än något annat blev Wenders framgångar den tändande gnistan till road moviens blomstring och nationella mångfald under de senaste decennierna. I Norden har hans främsta lärjungar varit bröderna Mika och Aki Kaurismäki. Framförallt Mikas internati
onella genombrott med Helsinki-Napoli All Night Long (1987) var ett försök att skildra en sökares färd genom ett europeiskt kalejdoskop med hjälp av en kriminalberättelse som utspelas på vägen mellan städerna i titeln.
Svenska road movies har, milt sagt, haft blygsammare ambitioner. Titlar som P.S. Sista sommaren (1988) eller Ha ett underbart liv (1992) har mest handlat om hormonstinna ungdomar i ljuv svensk sommar. Den prisbelönta tv-serien Det nya landet (2000) anammade däremot road moviens ursprungliga syfte. Här försöker nämligen författarna Peter Birro och Lukas Moodysson att ta pulsen på samtidsandan i ett folkhems-Sverige på nergång – präglat av klasskillnader, främlingsfientlighet och alienation. Med samma exotiska blickar som vi ofta riktar mot andra kulturer betraktar filmen vårt eget land genom den kritiske iranern Massoud (Michalis Koutsogiannakis) och den mer förbehållslöst entusiastiske somaliern Alis (Mike Almayehu) ögon.
Som avläggare till västernfilmen har road movien förstås dominerats av män och haft karaktären av deras övergångsrit till vuxenvärlden. Det syns återigen i den nu bioaktuella, mexikanska Din morsa också (Y tu mamá también, 2001). Men det har förstås funnits en del intressan
ta undantag med kvinnor i centrum.
Mest uppmärksammad och omdebatterad blev Thelma & Louise (1991), om två vanliga arbetarkvinnor som blir laglösa kriminella efter att ha hämnats på manliga övergrepp. Deras död i en motståndshandling mitt i John Fords maskulint symbolladdade västernlandskap, Monument Valley, provocerar förstås till tolkningar. Inte oväntat gav filmen upphov till flera avläggare. Intressantast av dem är Matthew Brights i Sverige tyvärr inte biografvisade Rödluvan-parafras Freeway (1996); mer umbärlig är franska skandalsuccén Baise-moi (2000). De demonstrerar, om inget annat, att kvinnor lika gärna som män kan bära mytologiskt präglade actionroller.
© Michael Tapper, 2002. Sydsvenska Dagbladet 2002-12-20.
Road movie-klassiker
Det grymma landet (Badlands, Terrence Malick, 1973)
Easy Rider (Dennis Hopper, 1969)
Freeway (1996)
Helsinki-Napoli All Night Long (Mika Karusmäki, 1987)
Med tidens gång (Im Lauf der Zeit, Wim Wenders, 1976)
O, Lucky Man! (Lindsay Anderson, 1973)
Paris, Texas (Wim Wenders, 1984)
Radio On (Christopher Petit, 1979)
Thelma & Louise (Ridley Scott, 1991)
Wild at Heart (David Lynch, 1990)
Älska aldrig en främling (The Rain People, Francis Ford Coppola, 1969)
Svensk road movie
Andra dansen (Lárus Óskarsson, 1983)
Det nya landet (Geir Hansteen Jørgensen, 2000)
Glädjekällan (Richard Hobert, 1993)
Ha ett underbart liv (Ulf Malmros, 1992)
Jack (Janne Halldoff, 1977)
P.S. Sista sommaren (Thomas Samuelsson, 1988)
Två solkiga blondiner (Birgitta Svensson, 1984)