USA mot en ond omvärld – Michael Tapper

”En skröna i min smak.” Med det uttalandet hjälpte Ronald Reagan försäkringsförsäljaren Tom Clancys romandebut 1984, Jakten på Röd Oktober, upp på bästsäljarlistorna. Kärleken var ömsesidig. Clancy kallade Reagan ”min president” och tillägnade romanen Presidentens order (1996) åt ”Mannen som vann kriget”, det vill säga 1980-talets upptrappade kalla krig.

Deras världskartor överensstämde fullständigt. De var svartvita och visade hur det vita och heroiska USA stod mot en svartmuskig omvärld av företrädesvis kommunister och arabiska terrorister. Föga förvånande blev Clancy populär i såväl republikanska partiet och senare tepartyrörelsen som Pentagon, där dörrarna öppnades närhelst han sökte experthjälp för de detaljerade beskrivningarna av högteknologiska vapensystem.

En svensk läsare ser likheterna till Jan Guillous Hamiltonromaner. Ideologiskt är författarna varandra motpoler, och deras hjältar går mot skilda öden: Hamilton blir mordgalen psykopat, CIA-hjälten Jack Ryan hyllad president. Annars spelar de nästan jämngamla bästsäljarna på gemensamma strängar.

Båda hämtade stoff i dagspressnyheter och skrev sina vuxna pojkboksäventyr med en verbdriven, slagkraftig journalistisk prosa. Ingen av dem hade ambitioner att teckna psykologiska personporträtt, utan använde sina hjältar som insiderbetraktare av ett militärt och politiskt maktspel och som mänskliga supervapen i de actionbetonade våldsinslagen.

Vad beträffar vapenfixeringen var Clancy än mindre blyg. Förutom livstidsmedlemskapet i National Rifle Association (NRA) var han stolt ägare till en egen pansarvagn.

Det kan tyckas ironiskt att Clancy dog just som Hollywood var på väg att starta upp en planerad ny filmserie om hans hjälte med kommande storproduktionen Jack Ryan: Shadow Recruit (Sverigepremiär i januari 2014). Men han var ofta missnöjd med filmernas ibland fria förhållande till romanerna, och det är ingen slump att den yngre generationen känner Clancy genom det fyrtiotal videospel som han haft betydligt större kontroll över.

I samband med terrordådet mot World Trade Center den 11 september 2001 anklagade han USA:s liberaler som medskyldiga till terrordådet – de skulle ha försvagat CIA:s muskler. Hans hökalternativ blev romanen Splinter Cell (2004) och de mångmiljonsäljande spelen med samma namn. Här fullkomnade han sin jingoistiska lovsång till hemliga och våldsamma underrättelseoperationer, gärna med tortyrinslag, mot den ständige terroristfienden.

Litterärt är Tom Clancy ingen match mot, säg Elmore Leonard, som dog tidigare i år. Men det betydligt större medieintresset för Clancys död vittnar om skillnaden i politisk genomslagskraft. I den senares fall för förpackningskonsten av glorifierad statsterrorism.