Tor Billgrens replik i SDS/HD den 31.8 bekräftar min första debattartikel om The Square. Guldpalmsvinsten i Cannes har satt filmen på en finkulturell piedestal och fått kritikerkåren att, med få undantag, anamma en välviljans hermeneutik. The Square är bra helt enkelt för att prestigefestivalen har bestämt så. Kritiska invändningar kan därmed inte vara riktiga utan bygger, som Billgren ser det, på ”besynnerliga vantolkningar”.
Sistnämnda formulering slår tillbaka mot hans läsning av filmen som en serie enskilda episoder och inte som ett sammanhållet verk med löpande symbolik. Följaktligen är han blind för hur mönstret från ”brorsantricket” i Play går igen i The Squares lurendrejerier, där PK-Sveriges jämlikhetsindoktrinering blir verktyget för att blåsa huvudpersonen Christian.
Bland annat går inledningens fejkade kvinnomisshandelhot, där han blir bestulen på plånbok och mobil, vidare i journalisten Annes kondomtrick och påföljande känslomässiga utpressning. Båda spelar på att han, genom (van)föreställningen om kvinnan som offer och mannen som förövare, blir ett offer för förslagna illusionsnummer.
En motsvarande blåsning gör tiggaren, som genom att spela på hans skuldkänslor för social ojämlikhet inte bara klår honom på en ciabatta utan dessutom på en näve femhundralappar. Samma mekanismer utnyttjar de hotfulla ”förortarna”, invandrargrabbarna som söker komma åt hans bil och den stalkande pojken som kräver hans ursäkt.
Den välbärgade vite medelklassmannen ansatt av en förment falsk och kastrerande godhetsfilosofi som hotar att förvandla honom till en effeminerad tönt menar jag bildar filmens samlade undertext, inte Billgrens skralt underbyggda formulering om ”vuxenvärldens ansvarsflykt”. Därigenom stämmer filmens paranoiabild bara alltför väl överens med högerpopulismens vita maskulinistiska revanschism mot en ”åsiktskorridor” med tillhörande tankediktatur bestämd av ”blattar” och ”batikhäxor”.
© Michael Tapper. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-09-15.