Nätsök ”Leif Silbersky” och du får upp en till synes ändlös rad rättsfall hämtade från tidningarnas löpsedlar, nu senast högskoleprovfusket, terroristmålet i Uppsala och en lång rad mordåtal. Faktum är att han har varit rubrikernas man i 56 år, sedan han 1962 började som notarie hos Henning Sjöström.
Silbersky blev en så kallad kändisadvokat, inte bara för att Sjöström och han åren 1964–68 drev en uppmärksammad och framgångsrik grupptalan mot Astra i skandalen kring läkemedlet Neurosedyn. Han fångades också flitigt på skvallerpressens fotouppslag från film- och teaterpremiärernas kändismingel. Och i samband med hans seger i tryckfrihetsmålen mot porrkungen Curt Hson i slutet av 1960-talet gjorde han sig känd som samhällsdebattör med artiklar och böcker.
När jag ser de två första avsnitten i Tom Alandhs dokumentärserie slås jag av hur många av Silberskys fall som är värda sina enskilda filmer, såväl dokumentärer som spelfilmer: Trustorhävan, våldtäktsmålet mot Julian Assange, Hagamannen och många av mordrättegångarna. En del av fallen har bidragit med material till hans karriär som deckarförfattare i samarbete med Olov Svedelid, men Alandh är endast perifert intresserad av sin huvudpersons meritlista.
Aktuella tv-serien Silbersky vill i stället fokusera på huvudpersonen både i rollen som advokat och som privatperson. Det visar sig vara en knepig uppgift. Som självmedveten linslus har Silbersky blivit något av en sin yrkeskårs primadonna; en slagning i Dagens Juridik visar att han länge legat i topp på listan över Sveriges mest omskrivna jurister.
Rampljuset har knappast falnat i takt med att håret grånat och gått i exil från huvudet. Tvärtom tycks stjärnadvokaten med stigande ålder stå mer i rampljuset än tidigare. Han har blivit ett eftersökt varumärke som gästspelat bland annat på Cirkus Maxim, i tv-serien Solsidan och allra flitigast i nätsända kriminalprogrammet Brottscentralen.
Den som följt sistnämnda program känner igen Silberskys käpphästar i Alandhs dokumentär: Plikten att tro på sin klient. Rättsstatsprincipen om allas rätt till en domstolsprövning med advokat. Och inte minst vikten av att skilja på moralisk och juridisk rättvisa. ”Den första sköter vår Herre, den andra tar jag hand om”, säger han om det sistnämnda i en replik som gjord för en klassisk Hollywoodfilm.
Men privatpersonen gäckar Alandh. Vi se åtskilliga prov på skillnaden mellan Silbersky i rättssalen, där han är ”en terrier med en bulldoggs bett” för att citera underrubriken till första avsnittet, och den milda Silbersky som utanför domstolsalen skämtar och gråter med poliser, vittnen samt anhöriga till mordoffer vars förövare han försvarar. Vi får lyssna till hans reflektioner över ett liv i mer eller mindre skandalomsusade rättsprocesser och se glimtar från hans flitiga besök på Operan, ibland i sällskap med hustrun Rita.
Innanför väggarna till Silberskys lägenhet kommer vi emellertid inte förrän i det tredje och sista avsnitt som inte var tillgängligt för förhandsvisning. Hembesöket är det första sedan ett hemma-hos-reportage i en veckotidning år 1967. Då hoppas jag få höra något om hans uppväxt i 1940-talets Malmö, juriststudierna i 1950-talets Lund och mötena med det svenska judehatet.
Silberskys judiska bakgrund glimtar förbi när Alandh kommer in på hans svårigheter att bli medlem i Advokatsamfundet. Men det var nog varken det första eller enda mötet med svensk antisemitism att döma av Svedelids och hans Samuel Rosenbaum-deckare Dödens barn från 1981 på tema högerextremism. Och det lär knappast bli hans sista med tanke på dagens bakåtsträvande samhällsutveckling.
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-02-19. På nätet: 2019-02-19, i tryck: 2019-02-22.
Silbersky
Dokumentärserie i tre avsnitt på SVT. Regi: Tom Alandh. Med: Leif Silbersky, Leif GW Persson, Jan Guillou, Thomas Wikström. Längd: 0.58/avsnitt. Premiär: 2019-02-19.