Hjärtligt trött på seriemördare måste jag ändå erkänna att ”The patient” hittat ett knäppt men lovande uppslag med alla förutsättningar att bli en psykopatversion av Pinocchio (1883). Sam (Domhnall Gleeson) vill nämligen bli en riktig människa och söker därför upp den framgångsrike psykoterapeuten Alan (Steve Carell). Sam vill ha Alan som sitt hämmande överjag – en samvetets Benjamin Syrsa – för att kontrollera blodtörsten och känna något slags empati.
Alan lever ett torftigt privatliv efter hustruns död, plågad av en mångårig konflikt med sin trettioårige son Ezra (Andrew Leeds) efter att denne börjat praktisera ortodox judendom. Sam, som är jämnårig med sonen, är tvärtom en beundrare av Alan efter att ha lusläst dennes bok om familjepsykologi. Han bor hemma hos sin älskade mor Candace (Linda Emond) och hatar sin far med en vitglödgad vrede han tar ut på sina slumpmässigt utvalda offer.
Ingen tittare behöver med andra ord bläddra i Sigmund Freuds samlade verk för att se parallellerna mellan de två havererade familjerna. Skulle vi glömma vilka våldsamma krafter som rasar under ytan, påminner serien oss då och då med brutala mord. Våldsinslagen bryter också upp från monotonin i terapisessionerna.
Handlingen tar ytterligare en olycksbådande vändning när Sam kidnappar och kedjar fast Alan i källaren till sitt, praktiskt nog, ensligt belägna hus. ”Han respekterar verkligen inte relationen mellan läkare och patient”, kommenterar Alan sin belägenhet med knastertorr humor typisk för Carell. Sams mamma blir i stället den som säger det psykoterapeuten borde satt ord på: att Sam vill ersätta sin onda far med Alan.
Kammarspelet mellan Alan och Sam är som gjort för en berg-och-dalbana mellan tragedi och svart komedi. Tänk de oförglömliga terapisamtalen i klassikern The Sopranos (1999–2007). Motsvarande begåvning får man leta med ljus och lykta efter hos manusförfattarna Joel Fields och Joe Weisberger (The Americans, 2013–18). Och deras serie blir inte bättre av att man gett träbockskomikern Steve Carell huvudrollen.
När The Patient, i likhet med var och varannan serie på strömningstjänsterna, växlar ner tempot i avsnitten mellan upptakt och ridåfall, spenderar vi l-å-n-g-a stunder med Alan, ensam och självömkande i källaren. Han flanerar i minnena av sin söndrade familj, där den mest traumatiska episoden med sonen är att han i stället för att berömma svägerskan för middagen hon lagat säger att ”det var den bästa koshersteken jag ätit”. Gäsp. På den nivån ligger seriens dramatiska ribba.
Författarna verkar dessutom famla efter något som åtminstone ger sken av att fördjupa porträttet av Sam. Man gör honom till ett besatt fan av countryartisten Kenny Chesney. En porrsurfare. Maniskt intresserad av sexmördaren Edmund Kemper – senast aktuell i andra säsongen av Mindhunter (2017–19) – vars profil som nekrofil mördare av sin avskydda mamma inte stämmer på någon punkt med Sam.
Nog för att Domhnall Gleeson är en begåvad skådespelare, men det finns en gräns för vad han kan göra med en så ogenomtänkt och tunn rollteckning. Sam blir inte mycket mer än en överårig trulig tonåring, skitförbannad på sin far och på hela jävla världen. Bortkommen i tillvaron på samma sätt som Field och Weisberger har varit i manusarbetet till The Patient.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-11-30.
The Patient
STRÖMMAD MINISERIE I TIO AVSNITT. DRAMA/THRILLER. USA 2022. Skapad av: Joel Fields och Joe Weisberg. Med: Steve Carell, Domhnall Gleeson, Linda Emond, Andrew Leeds. Längd: 0.22–0.47/avsnitt. Disney+. Premiär: 2022–11–30.