Teckningar på gränsen till nervsammanbrott

Bill Schelly Harvey Kurtzman: The Man Who Created MAD and Revolutionized Humor in America Fantagraphics
Denis Kitchen & Paul Buhle The Art of Harvey Kurtzman: The MAD Genius of Comics Abrams Comicarts

Det började med en skakning på tredje klassens serietidningshylla. På det tecknade omslaget till debutnumret av en ny lågbudgetblaska stod ett prydligt medelklasspar upptryckta i skräck mot väggen i ett kråkslott. Deras lille ohyvlade grabb tog det däremot lugnt, petade sig i näsan och plirade nyfiket mot den hotfulla skuggan från en figur utanför bild.

Så introducerades tidningen MAD hösten 1952. Det var mer än en slump att namnet sammanföll med initialerna till Mutual Assured Destruction, på svenska: ömsesidig garanterad ödeläggelse, fysikern John von Neumanns absurdistiska begrepp för kalla krigets terrorbalans. Några år senare dök en tecknad maskotfigur med fårskalligt flin upp på ett annat MAD-omslag. Han döptes till Alfred E. Neuman.

MAD startade 1952 mot till synes omöjliga odds. Det året slog nämligen serietidningsutbudet rekord med 3 250 olika titlar. Man hade dock ett avgörande vapen i kampen om läsarna: en samling begåvade unga tecknare under ledning av den konstnärligt visionäre Harvey Kurtzman.

Till en början vände tidningen sig till osnutna odågor som grabben på första omslaget, men efter några år tog tidningen steget över till ett snyggare och dyrare magasinformat för vuxna. Med det undkom man inte bara den serietidningscensur som moralprofeter trumfat igenom; nu blev MAD ett kultfenomen i den intellektuella beatnikgenerationen – morgondagens tecknare, regissörer och författare.

När Kurtzman dog i cancer 1993 haglade därför superlativerna inte bara från kollegor, lärjungar och fans, utan också från framstående kulturpersonligheter. Det är därför svårt att instämma med filmregissören Terry Gilliam när han i förordet till serietecknaren och historikern Bill Schellys nyutkomna biografi beskriver sin forne mentor som obesjungen. De sista tjugo åren av sitt liv hade denne trots allt burits runt i guldstol på allehanda seriemässor och tilldelats utmärkelser nog för att fylla en museiavdelning. Han fick till och med ett pris instiftat i sitt namn.

Vid Kurtzmans död samlade en annan lärjunge, Art Spiegelman (känd för serieromanen Maus), till en kändispackad minneshögtid för att där lovorda Mästaren som serietidningsvärldens svar på filmpionjären D.W. Griffith och som ”den förste postmoderne humoristen”. Man kan lätt få för sig att Kurtzman var en Gud Fader vars genialiska penna var själva urkällan till allting MAD.

Så var det förstås inte, även om Harvey Kurtzman: The Man Who Created MAD and Revolutionized Humor in America av seriehistorikern och tecknaren Bill Schelly ger det intrycket. Boken är huvudsakligen ett inträngande personporträtt plus en del insiderberättelser om varför flera av tidningarna floppade ekonomiskt samtidigt som de tämligen omgående också blev kultklassiker. Schelly skildrar uppväxten i New York sammanföll med komedigenrens explosiva utveckling, och hur Broadway- och senare Hollywoodstjärnorna Bröderna Marx var hans favoriter.

Trots sexhundra sidor fascinerande biografi blir det emellertid skralt med historisk och kulturell kontext kring ”den revolutionerande nya humorn”. Jazzen, filmen och till och med Bröderna Marx svischar förbi helt kort och utan djupare eftertankar. Märkligt med tanke på att samtliga var nyckelingredienserna i MAD-gängets livsluft. Som tur är finns ett oundgängligt komplement i serietecknaren Denis Kitchen och historikern Paul Buhles foliant The Art of Harvey Kurtzman: The MAD Genius of Comics, där ett generöst urval av bilder i fyrfärgstryck blandas med kortfattade, precisa texter.

För att ta Bröderna Marx, så gav deras anarkistiska upptåg till tonerna av kulsprutesmattrande vitsigheter upphov till såväl trettiotalets screwballfilm som fyrtiotalets crazyhumor och femtiotalets provokativa ståuppkomedi. Samt MAD. Liksom Marx-bröderna var MAD måttlös i sitt skenande vansinne. Man tog vid där ordinära vitsar och sketcher slutade och skruvade dem åtskilliga varv till. Teckningarna packades gärna med karikatyrer, pratbubblor, skyltar och gags som inte nödvändigtvis hade något med den redan övermåttan knasiga huvudstoryn i serierna att göra. MAD-världen tycktes, likt kalla kriget, balansera på kanten till en nihilistisk avgrund.

The Art of… visar hur Kurtzman gärna kryddade berättandet med slapstickbetonade inslag av sex och våld och ett aldrig sinande flöde av till synes nonsensbetonade ord. Flera av dem har verkliga betydelser: potrzebie kommer av polskans ”potrzeba” (”behov”), axolotl är nahuatl-ordet för en mexikansk vattensalamander och hoohaa kan spåras till jiddisch-uttrycket ”hu-ha” för ”rabalder” eller ”wow”. Men här fick de nya och medvetet knäppa innebörder, som när potrzebie gjordes till en oanvändbar MAD-måttenhet. Till det lade tecknaren Don Martin senare en onomatopoetisk ordlista som blivit odödlig.

Paradgrenen var groteska satirer över populära tv-program, filmer och tecknade serier. I sistnämnda fallet lyckades man lägga sig så nära teckningsstilarna i bland annat Acke, Stålmannen och Kalle Anka att förläggarna till originalen hotade med åtal. Ovanpå det lade MAD ytterligare en komedinivå genom att synliggöra berättelsernas stilgrepp när man lät tecknare komma in i handlingen, olika seriestilar och figurer korsa varandras vägar och bildrutans ramar sprängas så att innehållet ramlade ut.

Postmodernt kanske, men med rötterna i dadaism, surrealism och absurdism och med en stor dos samhällskritik i kikarsiktet. Måltavlan var inte bara företeelser i tiden utan också fordismen, alltså västvärldens industriella struktur av standardiserad massproduktion och konsumtion. Kurtzmans tidningar, som MAD och senare Humbug och HELP! (i Sverige döpt till HJäLP!), blev undergroundkulturens förebilder just för att de var så kompromisslöst antikonformistiska.

De sparkade mot alla slags likriktningar, vare sig det gällde klichéer i populärkulturen, konsumtionsfrossa, skönhetsideal, fördomar, makthierarkier och andra konventioner. Många har fortsatt sparka röv i samma anda – Monty Python, Simpsons, South Park, svenska Galago – och behovet är lika stort nu som då. Om inte större med tanke på alla de arslen som idag har kravlat sig upp ur historiens kloaker.