Tävlingsserien det svagaste kortet på årets FFF

Som jurymedlem i Köpenhamns nystartade filmfestival beklagvildmark_ade Jan Troell att man av marknadsföringsskäl och för medieuppmärksamhetens skull var tvungen att ha ett tävlingsinslag med prisutdelning. Detsamma säger jag om Fantastisk Filmfestival (FFF). Här finns nämligen ansatsen till en världsfilmfestival med genreprofilering åt skräck- och science fiction. Och ska man tro Steven Jay Schneiders nyutkomna bok Fear Without Frontiers, så väntar en rik flora av de mest häpnadsväckande genrealster från bland annat Japan, Indonesien, Turkiet, Brasilien och Indien på att upptäckas av en europeisk och amerikansk publik. FFF skulle alltså kunna bli en verkligt globaliserad introduktion till verk – aktuella såväl som i retrospektiv – som aldrig annars skulle ha fått en publik i västvärlden.

Medlemskapet i den pan-europeiska paraplyorganisationen European Federation of Fantastic Film Festivals (EFFF), som FFF ingår i sedan 2002, medför dock en fixering vid europeisk genreproduktion. Inom ramen för EU:s Media Plus-program har man nämligen i uppdrag att exponera och marknadsföra europeisk film för att stimulera nyproduktion. Det gör man främst genom en exklusivt europeisk tävlingsserie om den lokala festivalens pris, Silvermeliesen (döpt efter filmpionjären Georges Méliès). Vinnarna av de olika EFFF-festivalerna (för närvarande åtta stycken) går sedan vidare till en sluttävling om årets Guldmelies.

Halvvägs in i årets upplaga av FFF står det dessvärre klart att denna serie, åtminstone i långfilmsformatet, är festivalens klart svagaste kort. Här har man bara lyckats skrapa ihop fem filmer. Ingen av dem kvalificerar sig för biorepertoaren. Norska Vildmark är en segt utdragen och långsökt konstruerad mordhistoria kring en mentalt labil chef som tvingat hela kontoret på överlevnadsvecka i ödemarksstugan. Inlånen från Blair Witch Project och de senaste 25 årens filmer om mer eller mindre övernaturliga galningar i glesbygd står som spön i backen.

Motsvarande brittiska film är  Octane, en klonkopia av David Lynchs samlade verk men på ansträngande låg växel, mycket transportsträckor och avrundad med en tämligen förutsägbar och dramatiskt antiklimax. Då är Julian Richards fejkdokumentär The Last Horror Movie, om en charmerande och ytterst mediemedveten seriemördares vardag, betydligt bättre genomförd. Filmen vinner framförallt på Kevin Howarths obehagligt övertygande spel i huvudrollen. Synd bara att den så uppenbart lånat idé och utförande från belgiska kultfilmen Man Bites Dog från 1992.

Även tyska Antman kan med sin hyperparodiska, stiliserade hyllning till amerikansk science fiction modell 1950-tal sorteras in under gårdagens nyheter. Amerikanska filmer som Amazon Women on the Moon (1988) och Matinée (1993) har redan sugit all must ur medvetet taskiga specialeffekter och kantigt skådespeleri. Vill man ändå återvända till perioden är svartvita amerikanska kortfilmen The Human BEEing ett betydligt bättre alternativ i årets utbud. Återstår då bara Beyond Re-Animator, uppföljare nummer två till H. P. Lovecraft-filmatiseringen från 1985. Trots spansk finansiering är den dock regisserad av amerikanske skräckfilmsveteranen Brian Yuzna, vilket säger något om den magra genreproduktionen juslast horror movie postert nu i Europa.

När festivalens intressantaste verk står att finna utanför tävlingsserien borde man kanske därför diskutera den senares existensberättigande. Jag tror inte man kan med tävlingar och prisutdelningar kan stimulera filmproduktion. Det är att börja i fel ände. En ökad bredd i produktionen och utbudet av film måste växa underifrån – från en bred bas av filmutbildningar och produktionsbolag till nya distributörer och biografkedjor. Den inflatoriska utvecklingen mot alltfler filmtävlingar och prisgalor kan inte åstadkomma detta. Snarare riskerar dessa att dölja behovet av en bättre kulturpolitik.

© Michael Tapper, 2003. Sydsvenska Dagbladet 2003-09-25.

Se!

* Så många kortfilmer ni någonsin kan. Kvaliteten varierar starkt, men här finns alltid en bredd och en anarkistisk vildsint fantasi som överraskar och provocerar. I år skildras alltifrån solkrämsbolagens konspiration mot ozonlagret (Debout le frileux de terre) till hårt arbetande bödelsassistenter (The Honourable Scaffolder) till den eviga kampen om tv:ns fjärrkontroll (Desert Holiday Nightmare).

* Omtalade Science Fiction av belgaren Dany Deprez. Idén om föräldrarna som utomjordingar är knappast ny – se till exempel Bob Balabans komedi Parents (1989) – men tål att varieras på nytt i denna moderna saga.

* Thailand-kinesiska bröderna Danny och Oxide Pangs atmosfärrika rysare The Eye, som bygger på en klassisk myt om att transplanterade organ överför egenskaper från donatorn till mottagaren.

* Japanska animationsfilmen Parasite Dolls av Kazuto Nakasawa och Naoyuki Yoshinaga. Se artikeln om anime.

© Michael Tapper, 2003. Sydsvenska Dagbladet 2003-09-25.