Tabloidchock med skruvning

Den 26 juli 2001 sändes den brittiska TV-historiens mest kontroversiella program: en pedofil-special från satirprogrammet Brass Eye. Anmälningarna och klagomålen slog alla rekord. Nu har hela den skandalomsusade serien släppts på en samlings-DVD från producerande Channel 4. Som svensk tv-tittare kan man konstatera att detta var den typ av satir som Ursäkta röran inspirerats av, men som Wikingsson & Hammar varken hade intelligens eller mod nog att leva upp till.

Här handlar det inte om nonsensupptåg med ointressanta halvkändisar. Istället ger sig Brass Eyes upphovsman Chris Morris på politiskt sprängstoff. Samtidigt drar han ner byxorna på de mediekåta politiker, journalister, experter och kändisar som ständigt dyker upp för att auktoritativt uttala sig om sådant de inte har någon som helst sakkunskap om. Och det är ju inte svårt att översätta till svenska förhållanden.

I en parodi på vetenskapsprogram lurade Morris kända fackjournalister att varna för ”tung elektricitet”, som sades ha krympt bybor på Sri Lanka till endast två decimeters storlek. Omskrivet blev också knarkprogrammet, där tory-parlamentarikern David Amass och kändisar som Rolf Harris stormade mot det fiktiva knarket ”cake”. Pekande mot en illgul tablett med en meters omkrets skrämde de tittarna med detta djävulselixir, som påstods ha fått en pojke att gråta ut all sin kroppsvätska och en flicka att kräkas upp sitt bäckenben.

Uppmärksamheten för Brass Eye borde ha manat många linslusar till försiktighet. Men inte. När Chris Morris förra året bestämde sig för att göra ett specialprogram om mediepaniken kring pedofiler så stod många där igen redo att pladdra dumheter. Som vanligt vräkte programmet på med obegripliga diagram för att illustrera hur man kan missbruka statistik. Ett tårtdiagram visade till exempel att 85 procent av britterna utsatts för pedofili ”om man räknar in alla upp till 30 års ålder”.

Men de starkaste känslorna väcktes förstås i vanlig ordning av komiska bedrägerier på diverse moralonanisters bekostnad. Man fick labourpolitikern Barbara Follett att rasa mot det påhittade internetspelet Pantou, the Dog. Detta till synes oskyldiga spel sades ha hypnotiska egenskaper på barn, kunde förvandla datorskärmen till ett redskap genom vilket pedofilerna med särskilda cyberhandskar fingrade på sina uppkopplade offer eller antastade dessa med ”penisformade ljudvågor”.

I svår komisk konkurrens varnade senare popstjärnan Phil Collins för män som visar modellstäder för barn där ”alla husen är formade som penisar”. Men radioprataren Neil Fox tog nog priset när han hävdade att pedofiler har gener gemensamma med krabbor. Sedan drämde han till: ”Det är ett vetenskapligt faktum. Det finns inga verkliga bevis, men det är ett vetenskapligt faktum.”

Poängen med Chris Morris satir är förstås att sticka hål på medieupphaussade moralpaniker svåra att genomskåda för en publik utan möjligheter att kontrollera fakta. Inte undra på att måltavlorna för skämten – bland annat politiker och skandalpress – omedelbart gick till angrepp på programmet med påståenden om att det var särskilt stötande för pedofiloffer.

När det avslöjades att många censurivrare inte hade sett programmet togs dock udden av utfallen. Dessutom strömmade brev och upprop till stöd för programmet in dels från socialarbetare och psykologer som arbetar med offer och förövare, dels från pedofiloffer och andra med egna erfarenheter på området. Klagokören överröstades snart av hyllningarna. Mediedrevet hamnade i skamvrån. Tankeväckande.