Sveriges första långfilm? Med sina dryga 22 minuters speltid var det ingen långfilm med dagens mått (alltså minst en timme), men med 1910 års ögon tycktes Värmlänningarne vara ett dittills oprövat, långt och osäkert projekt: en långfilm.
”Skulle publiken verkligen orka se en film som var så orimligt lång?” tänkte Svenska Biografteaterns direktör Charles Magnusson. Han oroade sig inför urpremiären i Kristianstad den 9 januari 1910 (stockholmspremiär 27.1) på det ledande svenska filmbolagets första storproduktion, Värmlänningarne. Regisserad av stockholmsaktören Carl Engdahl annonserades den som en ”kinematografisk jättefilm”. Magnussons oro var obefogad. Pressen strödde lovord och folk strömmade till i sådan mängd att konkurrenten Frans Lundberg i Malmö släppte en egen filmversion i oktober samma år. Och det skulle bli ytterligare tre påkostade nyinspelningar – 1921, 1932 och 1957 – alla publiksuccéer.
Biten av framgången satsade Magnusson ännu djärvare: en andra långfilm, längre och större än den första. Han anlitade Dramatenregissören Gustaf ”Muck” Linden att filma en pjäs baserad på episoder om Gustaf II Adolf ur Fänrik Ståls sägner. Tidigare hade man använt lokala förmågor från amatörteatern, men nu satsade man på stjärnor. Linden tog med sig fyra skådespelare från Dramaten, bland andra Carl Browallius till rollen som den dolske jesuitmunken Hieronymus. Operettsångerskan Gerda André gjorde den väna Regina von Emmeritz, och den rundnätte operasångaren Emile Stiebel fick som hjältekungen bekräfta att denne med tiden ”blev tämligen fet”. Ett åttiotal man ur Wendes artilleriregemente agerade både den svenska armén och fienden under de livliga stridsscenerna.
Jämfört med italienska spektakel som Trojas fall från samma år ter sig intrycket blygsamt så här 100 år senare. Men för dåtidens svenska förhållanden var resultatet – Regina von Emmeritz och konung Gustaf II Adolf, med premiär den 14 november 1910 – ett filmepos av dittills ojämförligt format. Så kostade den också 20 000 kronor, en budget som medgav omfattande kulissbyggen både för interiörtagningarna i Svenska Biografteaterns ateljéer i Kosmoramahuset hemma i Kristianstad och för utomhustagningarna vid Maltesholms slott. Dubbelt så lång som Värmlänningarne, alltså nästan 45 minuter, närmade den sig spelfilmslängder som blev vanliga först fem år senare. Premiären mottogs som en nationell angelägenhet. Till och med Bonniers flaggskepp Dagens Nyheter nedlät sig till att recensera, och den svenska filmen hade slutligen bevisat att den kunde mäta sig med utländska konkurrenter.
Jubileumsåret till ära har Filmmuseet i Kosmoramahuset fått en ny permanentutställning om den korta tiden 1909-10 då Svenska Biografteatern i Kristianstad tog de första stegen till att bli ett filmbolag med världsrykte. Året därpå började man bygga Lidingöateljéerna i Stockholm och 1919 stod den Hollywoodbolagsinspirerade Filmstaden i Råsunda klar. Då bytte man namn till Svensk Filmindustri. Men det är en annan historia.
© Michael Tapper, 2010. Populär Historia nr. 1, 2010, s. 18.