Sven Lindberg har fått sin revansch

”Oh, ska du träffa Sven Lindberg? Han som alltid är så trev­lig på film och som är så stilig!” Utropen från min mor och svärmor föll omedel­bart och var nästan identiska. Men så växte de också upp medan Sven Lind­berg som ständigt tycktes finnas på filmduken i samma slags roller – snäll, trevlig, underhållan­de. Han var helt enkelt en svärmorsdröm samtidigt som han kunde roa med sin lättsamma och underfundiga komik, inspirerad av förebilden Leslie Howard.

– Ja, säger Sven Lindberg li­te trött, som nybakad skåde­spelare i början av 1940-talet gjorde jag många snälla och väl­uppfostrade ynglingar. Det var släta figurer, trista roller. Men senare fick jag komiska roller som jag verkligen tyckte om, till exempel de jag gjorde för Hasse Ek­man.

Kritikerna uppmärksamma de honom tidigt, och han fick lovord även i mindre biroller. På 1950-talet blev Sven Lind­berg en veritabel kritikerfavo­rit. Man talade om hur han spred glädje och trivsel kring sig och man hyllade hans na­turliga, avslappnade skådespe­larstil. För sin roll i Kenne Fants populära komedi Den kära leken hette det bland annat att ”Sven Lindberg excellerar i rollen som den äkta mannen med små mimiska effekter och här om någonsin dokumenterar han sig som vår kanske främ­ste komediaktör. Man hittar al­drig en falsk ton eller något onaturligt i hans spel… Sven Lindberg gör sig förträffligt, också i färg” (filmfotot skiftade nämligen mellan svart-vitt och färg).

– När jag gick på Dramatens elevskola var Stanislavskij den stora ledstjärnan. Det var naturalistiskt skådespeleri som var på modet, tio år innan Mar­lon Brando gjorde det populärt med filmen Linje Lusta. Vi ville bryta med det högtravan­de skådespeleri som Anders de Wahl och Lars Hanson repre­senterade.

Sven Lindberg lutar sig till­baka och börjar härma först Lars Hansons och sedan An­ders de Wahls karakteristiska sätt att tala, deras släpiga, pom­pösa deklamationer. Han paro­dierar dem bra och jag skrattar gott.

– Redan på den tiden tyckte jag att deras sätt att spela på var komiskt, och numera går det knappast att se dem på film utan att skratta. Deras tal var fullständigt främmande för mig, men då var de fortfarande giganter i svensk teater. Fast jag begrep mig aldrig riktigt på den där Stanislavskij. Det mes­ta han hade att säga upplevde jag som självklarheter.

Även på teatern har flera av höjdpunkterna i hans karriär varit komedier: huvudrollen i Kaktusblomman, som han spelade totalt 725 gånger, eller Argan i Molières ”Den inbilla­de sjuke” på Dramaten. Men här fick han också utveckla an­dra sidor av sitt rika register, till exempel i ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” eller som nazistbö­del i Heinar Kipphardts ”Bro­der Eichmann”.

På film försökte Sven Lindberg variera sin repertoar för att bryta med sin image. Han spelade en beskäftig övervaka­re for ungdomsbrottslingar i Fartfeber, ett ungdomar-på-­glid-drama typiskt för 1950-ta­let, och en militärflygare med, själsliga problem i Gula divi­sionen. Men ingenting verka­de hjälpa. Först med rollen som den manipulativa och obehag­lige bruksdisponenten Christi­an von Schilden i Arne Mattssons deckarklassiker Damen i svart tyckte han att något av den efterhängsna trevlighets­stämpeln försvann.

Få minns kanske att han var regiassistent för Hasse Ekman på ett flertal filminspelningar och att han även, under några år i början av 1960-talet, var produktionschef på Sandrews.

– Jag har bara vaga minnen av min tid som assistent hos Ekman. Arbetet bestod nog mest av att koka kaffe och springa ärenden åt honom. Erfarenhet av skådespelarregi hade jag fått från teatern, där jag regisserat några pjäser, så det kanske också var något jag bidrog med. Mi­na år på Sandrews vare hek­tisk tid. Jag fortsatte ju att spe­la roller både på scen och i fil­mer, Och jag var inte tillräck­ligt tuff för jobbet. Därför slu­tade jag snart igen.

Dessförinnan hann Sven Lindberg med att producera bland annat den då sexuellt frispråkiga och kontroversiella filmen Änglar, finns dom? från 1961. Samma år produce­rade han sin andra regifilm Li­ta på mej, älskling! där han även spelade en av huvudrol­lerna.

Sitt första regiarbete gjorde han 1958 med musikalfilmen Musik ombord, där Swe-Da­nes – Alice Babs, Svend As­mussen och Ulrik Neumann – ­var huvudnumret. Själv sjöng han inte alls, och det har han nog bara gjort en enda gång på film. Detta trots att han då var en firad sångartist som spelade in flera skivor.

– De sånger jag sjöng in var bland annat ”Tennessee Waltz” och ”Goodnight Irene”, både på svenska och engelska. Och jag åkte på turné i folkparkerna med Leif Krondahls Orkester. Det var en hemskt rolig tid. Varför jag slutade minns jag in­te, men det kom nya artister som kanske slog bättre – Lasse Lönndahl till exempel – och så hade jag ju mycket arbete inom film och teater.

Mycket arbete har han san­nerligen haft Vissa år gjorde han två-tre filmer samtidigt som han hela tiden hade roller på teatern.

Så länge jag var ung gick det bra. Då steg jag upp tidigt och gjorde film under dagen. På kvällarna var det en teaterfö­reställning tisdag till fredag, på lördagarna två föreställningar och på söndagarna en matiné­föreställning. Måndagarna var lediga – åtminstone från teatern.

Under slutet av 1960-talet eb­bade det intensiva filmskåde­spelandet ut. En ny regissörs­generation tog vid i Sverige. Kanske tyckte de inte att Sven Lindberg passade in det nya filmklimatet med formexperi­ment, upprorisk ungdomskul­tur och dramer med socialt pa­tos.

Till skillnad från en an­nan etablerad komediskåde­spelare – Gunnar Björnstrand ­tog inte Sven Lindberg steget in i tunga, dramatiska filmrol­ler hos Ingmar Bergman. Vis­serligen har han, förutom på Dramaten, spelat i två verk av Bergman, Musik i mörker och Ansikte mot ansikte, men in­te i några framträdande roller.

När han nu i sjuttioårsålder gör comeback på film är det kanske inte så konstigt att han får sin revansch. Porträttet av den pensionerade malmöfrisö­ren Ragnar Persson i Glädje­källan gav honom 1994 års Guldbagge för bästa manliga huvudroll, och han har god chans att bli prisbelönt igen för sin roll i Höst i Paradiset. Kritikerna öser lovord över legenden, inte bara för hans komis­ka talanger utan framförallt för hans mångsidighet. Vem är då Ragnar Persson, och hur mycket med Sven Lind­berg har han att göra egentli­gen?

– Jag vet inte om Ragnar lik­nar mig särskilt mycket. Nej, jag tycker nog inte det. Han är en man utan stora talanger, ganska ordinär, trivsam och plikttrogen. Det är en man som kunde sitt yrke och var stolt över det. Han och hans älskade hustru har levt ett lyckligt me­delklassliv i över fyrtio år. Det finns inget av konstnär inom honom och han är inte särskilt kvick. Richard har valt att inte lägga några medvetna kvick­heter i hans repliker.

Kontrasten mellan Ragnar Persson i Glädjekällan och i Höst i Paradiset är dock slå­ende.

– Ja, i Glädjekällan drabbas Ragnar av sin hustrus plöts­liga död och står där ensam. Drummeln till son har han svårt att stå ut med – de är så förskräckligt olika. Därför blir Ragnar tillknäppt och butter. Men i Höst i Paradiset drab­bas han lika plötsligt av en ny och häftig kärlek bara några månader efter hustruns död. Han blir passionerat förälskad i Vendela, som spelas av Mona Malm. Och att på nytt bli föräl­skad på sin ålders höst väcker förundran och gör honom om­tumlad.

Om Ragnar Persson dyker upp på nytt i någon annan av Richard Hoberts kommande fy­ra dödssyndsfilmer återstår att se, men att vi snart återser Sven Lindberg på filmduken är jag alldeles övertygad om.

© Michael Tapper, 1995. Skånska Dagbladet 1995-09-27.

Lite filmfakta om Sven Lind­berg:
Född 1918, utbildad på Dramatens elev­skola 1939–41.
Debut: Elvira Madigan, 1943. Regi: Åke Ohmark.
Första huvudroll: När kärleken kom till byn, 1950. Regi: Arne Mattsson.
Regiassistent till Hasse Ek­man 1947–48.
Regi: Musik ombord, 1958, och Lita på mej, älskling, 1961.

Filmer i urval:
Trötte Teodor, 1945. Re­gi: Anders Henrikson.
Musik i mörker, 1948. Regi: Ingmar Bergman.
Flickan från tredje raden, 1949. Regi: Hasse Ekman.
Kvartetten som sprängdes, 1950. Regi: Gustav Molander.
Fartfeber, 1953. regi: Egil Holmsen.
Gula divisionen, 1954. Re­gi: Hasse Ekman.
Damen i svart, 1958. Regi: Arne Mattsson.
Den kära leken, 1959. Re­gi: Kenne Fant.
Svenska Bilder, 1964. Re­gi: Tage Danielsson.
Miss and Mrs. Sweden, 1969. Regi: Göran Gentele.
Ansikte mot ansikte, tv-serie 1975. Regi: Ingmar Bergman.
Picassos äventyr, 1978. Regi: Tage Danielsson.
Chez Nous, 1978. Regi: Jan Haldoff.
Sopor, 1981. Regi: Tage Danielsson.
Sommarens tolv månader, tv-serie 1988. Regi: Ri­chard Hobert.
Ålder okänd, tv-serie 1990. Regi. Richard Hobert.
Glädjekällan, 1993. Regi: Richard Hobert.
Höst i Paradiset, 1995. Re­gi: Richard Hobert.