Stranger Things var förra årets tv-snackis. En retronostalgisk orgie i 1980-talets populärkultur gödslad av Stephen King, Steven Spielberg, John Carpenter, Wes Craven med flera. Och vars monster från en annan tid/värld/dimension – Demogorgon i Upside Down – var en mix av antik grekisk mytologi, brädspelet Dungeons & Dragons och H.P. Lovecrafts demonologi.
Till uppskruvade förväntningar börjar andra säsongen idag. Ett år har förflutit i småstaden Hawkins, Indiana, sedan säsong 1 slutade. Det är nu året med det ödesmättade talet 1984, då presidentkandidaten Ronald Reagan och hans parhäst, George H.W. Bush, kandiderar till Vita Huset. Första avsnittet öppnar med en prolog om ett bankrån och en biljakt som utlovar tät intrig i turbofart.
Så blir det inte, för strax lägger serien in lägsta växel. Man riktigt känner hur upphovsmännen, tvillingbröderna Matt & Ross Duffer, suger på framgångskaramellen i de två första avsnitten. Först i avsnitt tre växlar man upp, och från avsnitt fem till avslutningen i avsnitt nio tätnar dramatiken i accelererande fart. Men vid det laget riskerar man att ha tappat otåliga tittare till andra serier i dagens enorma streamingutbud.
Stranger Things 2 tappar dessutom fokus titt som tätt. Öppningens bankrånare dyker först upp igen fem avsnitt senare bara för att åter strax försvinna ur handlingen. Ett sidospår? Fortsättning i säsong tre? Likaså gnisslar framställningen av skumrasklabbet som blivit ondskans portal in till småstadsidyllen. I säsong ett befolkas labbet av idel kallhamrade mördare och grymma experimentledare. Nu tonar personalen plötsligt fram som klantiga men välvilliga forskare.
Men alla sidospår, motsägelser och tappade trådar är samtidigt något som eldar på de många spekulationer som seriens fans utbytt med varandra på otaliga nätforum – en gratis marknadsföring som slår alla reklamkampanjer. Är Upside Down en glimt av vår post-apokalyptiska framtid? Är telekinetiska Eleven (Millie Bobby Brown) en produkt av CIA:s ökända hjärnexperiment i MKUltra-projektet? Och vad hände med Barbara (Shannon Purser), frågar man sig i sub-subkulturen som uppstått kring en bifigur i första säsongen.
Sannolikt har fanforumens diskussioner också påverkat utformningen av säsong två, där kompisgängets ledare Mike (Finn Wolfhard) tar ett kliv tillbaka för att släppa fram Lucas (Caleb McLaughlin) och framförallt den komiske Dustin (Gatin Mazzarato) i rampljuset. Ny i gänget är den tuffa skatebordtjejen ”Mad Max” (Sadie Sink), vars bakgrund och roll i handlingen länge förefaller oklar förutom att hon ska kompensera för grabbväldet.
Undantaget de duktiga barnskådespelarna är seriens attraktion retronostalgin, som slår nya rekord i säsong två, bland annat med introduktionen av två nya rollfigurer. Den förste är Joyce Byers (Winona Ryder) pojkvän Bob (Sean Astin), en godmodig tekniknörd i den lokala elektronikaffären som tar med sig åtskilliga egenskaper från Astins roller i barnäventyrsfilmen The Goonies (1985) och som den vänfaste Samwise Gamgee i SAGAN OM RINGEN-trilogin (2001–03). Den andre är forskaren Owens, som i Paul Reisers gestalt blir fortsättningen på hans skurkaktige Carter Burke i ALIENS (1986), inklusive uttryck och repliker.
Sedan tillkommer en lång lista populärkulturella referenser som nördar över hela världen kan tävla i att checka av. Alltifrån Wills (Noah Schnapp) E.T.-liknande telepatiska kontakt med Demogorgon till elfelet i labbet som bara kan åtgärdas om man tar sig förbi en hinderbana av monster för att starta om det datorstyrda systemet – inte helt olikt ett inslag i Jurassic Park. Kul för stunden men i längden destruktivt för en populärkultur i skriande behov av originalitet och nytändning i stället för att idissla gammal skåpmat.
© Michael Tapper. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-10-27 (nätpublicerad). Publicerad i papperstidningarna 2017-10-28.
Stranger Things 2
Tv-serie i nio avsnitt på Netflix. Skapad av bröderna Matt & Ross Duffer. Skådespelare: Winona Ryder, David Harbour, Sean Astin, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown, Noah Schnapp, Gatin Mazzarato, Caleb McLaughlin, Sadie Sink, Natalia Dyer. Längd: 45–50 minuter/avsnitt.