St. Jimmy Dean – rebellhelgon

”Den där jävla karbonkopian”, lär Marlon Brando ha kallat James Dean. Trots alla äreräddningar Deans fans har försökt sig på genom åren kvarstår faktum: Brando hade rätt. Han var uppenbarligen förebilden för den sju år yngre Deans spelstil. I sin beundran för Brando hade Dean minutiöst följt i dennes fotspår genom Actors Studio och New Yorks teatervärld till genombrotttsrollen i en film regisserad av Elia Kazan. Han hade till och med försökt få kontakt med sin idol men blivit avvisad.

Ändå kom Dean att överglänsa läromästaren som inkarnationen av efterkrigstidens ungdomsrevolt. Egentligen var Brando även här steget före, med sin provokative skinnknutte Jonny i Laslo Benedeks Vild ungdom (The Wild One, 1953). Men varken den outsidermentalitet som odlades av det begynnande Hells Angels eller något mer allmänt ungdomsuppror hade ännu fått populärkulturell genomslagskraft.

Den Stora Ungdomsrevolten inleddes först två år senare med Richard Brooks omåttligt populära film Vänd dem inte ryggen! (Blackboard Jungle, 1955), där förtexterna rullade till ”Rock Around the Clock”. Samma år kom Nicholas Rays Ung rebell (Rebel Without a Cause).Deans Jim Stark är här lika alienerad, neurotiskt våldsbenägen, kärlekstörstande och existentiellt sökande mot ett oförstående vuxensamhälle som någonsin Brandos Jonny i Vild ungdom.

Men nu hade rocken definitivt etablerat en antiauktoritär ungdomskultur, och Deans rollkaraktär skiljde sig på ett avgörande sätt från Brandos: han var en tonåring vars revolt kom inifrån den efter andra världskriget explosivt växande medelklassen i USAs nya villaförorter.

I så gott som alla böcker och artiklar om Dean, hans filmer eller 1950-talets ungdomsrevolt broderar författarna gärna ut långa och personliga beskrivningar av hur hans Jim Stark uppkäftigt likt en boxare på väg ut i ringen och samtidigt sökande efter bekräftelse kikar upp från sin halvt hopsjunkna kroppshållning eller utstuderat släpar fötterna efter sig när han går. Det är som om han med hela sin kropp representerade sin generations förakt för vuxensamhällets förtryckande präktighet.

Ung rebell släpptestvå månader efter den unga stjärnans oväntade död, endast 24 år gammal. Osentimentala och till och med cyniska kommentarer har senare gjort gällande att dödfallet var Deans smartaste drag i karriären. Därmed uppfyllde han nämligen sin favoritdevis ”Lev snabbt. Dö ung. Bli ett vackert lik.” Han blev omgående samtidens motsvarighet till Goethes unge Werther, urmodellen för en självförbrännande rock’n’roll suicide, som alltsedan dess på ett groteskt sätt omhuldats, lovsjungits och tillskrivits symboliska innebörder av enorma mått. Denna legendbildning har i sin tur gett näringåt nya avläggare som till exempel Jim Morrison (1943–1971) eller Kurt Cobain (1967–1994).

Alla utmärktes de av en karismatisk offentlig image som utstrålade kompromisslöshet, labilt – för att inte säga våldsamt – temperament och poetiska ambitioner som skvallrade om sårbarhet bakom den tuffa ytan. Viktigast av allt är att de uppfattades av sin samtid som språkrör för sin generation. Alla var de på en och samma gång oerhört populära och svårtillgängliga, utlevande och introverta. Spekulationerna kring deras död hamnar nästan alltid på ett romantiserande, andligt plan. De ses som offer för sin tid. Vid självmord blir handlingen ett uttryck för en överväldigande weltschmertz, en existentiell plåga över sakernas tillstånd i världen, och vid en olycka som baksidan av den populärkultur som de själva personifierar.

Myten James Dean lever vidare i sånger, lyrik, på affischer – både klassiska foton och groteska målningar, där han ofta förekommer tillsammans med andra stjärnor som Elvis, Humphrey Bogart och marilyn Monroe – i romaner och på film. Denna nekrofila fascination och fetische ring har fått sin mest drastiska och satiriska genomlysning i J.G. Ballards bisarra roman Crash (1973), som filmatiserades 1996 av David Cronenberg och som handlar om en subkultur av människor som lever ut sin sexualitet i fantasier kring bilkrascher. Här förekommer bland annat en showliknande iscensättning av olika kändisars dödsolyckor för publikens erotiska njutning. Givetvis är James Deans krasch höjdpunkten.

En annan populärkulturell kommentar till Dean-myten är Francis Ford Coppolas film Rumble Fish (1983), efter S.E. Hintons ungdomsroman. Här får brödraparet Rusty James (Matt Dillon) och Motorcycle Boy (Mickey Rourke) i lätt förtäckt form representera både Jim Stark i Ung rebellrespektive Jonny i Vild ungdom.

Filmen igenom ligger Rourke hotande nära att göra en lyteskomisk karikatyr på Brando, men Matt Dillon imiterar träffsäkert och vitalt många av Deans utstuderade skådespelarmanér och poser. Rusty James beundran för storebrodern är precis så smärtsamt naiv som legenden – filtrerad genom Ung rebell – låter göra gällande om Deans förhållande till Brando. Symboliskt nog spelas brödraparets far av Dennis Hopper, Deans nära vän och skådespelarkollega från Ung rebell och Jätten.

Oundvikligen har förstås legenden Dean utvecklats, förändrats och ibland ryckts ner från sin piedestal. Berättelser har spridits om att Dean i själva verket var kylig och arrogant, att han knappast var upprorisk utan en kalkylerande karriärist som stal rebellimagen från den fem år yngre Dennis Hopper.

Guldkalvsdansen kring James Dean började i samma sekund som han dog vid ratten. Redan vid olyckan stals pengar ur hans och delar från hans bilvrak. När väl Dean-febern började efter premiären på Ung rebell visades dessa upp som utställningsföremål av kringresande likplundrare. Till och med hans gravsten i Fairmont, Indiana, har stulits åtminstone två gånger.

Deans död konserverade honom som den evigt unge rebellen, och det är talande att hans sista roll, som Jett Rink i Jätten (Giant, 1956), är den minst omtyckta av fansen. För i filmen åldras Deans rollgestalt, och det är förstås den yttersta dödssynden för en ungdomsrebell.

Från Ohio och Indiana till Hollywood

Född James Byron Dean i Marion, Ohio, den 8 februari 1931. Modern dog då James var nio år. En moster tog över hans uppfostran, och Dean flyttade till Fairmount, Indiana.

År 1949 antogs han på Santa Monica City College i Kalifornien, och väl där började han även ta skådespelarkurser vid närbelägna UCLA. Första offentliga framträdandet gjorde han 1950 i en tv-reklamfilm för Pepsi Cola. Sina första filmroller fick han året därpå i krigsfilmen Bajonett på! (Fixed Bayonets, 1951). Sedan följde Akta dej för sjömän (Sailor, Beware!, 1952), Dollarflickan (Has Anybody Seen My Gal?, 1952) och En chans på tusen (Trouble Along the Way, 1953).

Rollerna var marginella och uppmärksammades inte. Istället flyttade Dean vidare till New York. Där antogs han i december vid Actors Studio, känd för dramapedagogen Lee Strasbergs undervisning Konstantin Stanislavskijs psykologiskt inkännande skådespelarstil, kallad Metoden, The Method. Våren 1954 fick Dean kritikererkännande för sin insats som arabisk, bisexuell betjänt i en dramatiserad version av André Gides roman Den omoraliske på Broadway. Regissören Elia Kazan såg pjäsen och tog honom omedelbart med sig till Hollywood.

Dean skrev på ett filmkontrakt för Wamer Bros. Under femton månader spelade han in de tre filmer som gjorde honom odödlig: Elia Kazans Öster om Eden (East of Eden, 1955), Nicholas Rays Ung rebell (Rebel Without a Cause, 1955) och George Stevens Jätten (Giant, 1956). Endast Öster om Eden hann få premiär innan Dean den 30 september 1955 i korsningen mellan landsvägarna 466 och 41 kolliderade med collegestudenten Donald Turnupseed. Dean var på väg med sin mekaniker Rolf Wuterich till ett racerlopp i Paso Robles. Mekanikern och studenten klarade sig, men Dean dog till följd av att bröstkorgen krossades mot ratten på hans Porsche Spyder 550.

Mer om James Byron Dean
Ett stort antal böcker har skrivits om personen och myten James Dean. Flera av de äldre finns i nytryck eller i omarbetade versioner. Ett axplock:

William Bast James Dean: A Biography (1956)
Royston Ellis Rebel (1962)
David Dalton James Dean: The Mutant King (1974)
Venable Herndon James Dean: A Short Life (1974)
John Howlett James Dean: A Biography (1975)
Gerald Dutton James Dean (1981)
David Dalton & Ron Cayen James Dean: American Icon (1984)
Warren Newton Beath The Death of James Dean (1986)
Ronald Martinetti The James Dean Story: A Myth-Shattering Biography of an Icon (1996)
Paul Alexander Boulevard of Broken Dreams: The Life, Times and Legend of James Dean (1997)
Val Holley James Dean: The Biography (1997)
John Gilmore Live Fast – Die Young: My Life with James Dean (1998)
William Hall James Dean (1999)
Donald Spoto (2000) Rebel

Och det finns förstås även filmer:
Robert Altman & George W. George The James Dean Story (1957)
Ray Connolly James Dean, The First American Teenager (1975)
James Bridges 9-30-55 (1977)

Hemsidor:
JAMES DEAN (officiell )
JAMES DEAN IS NOT DEAD
FAIRMOUNT HISTORICAL MUSEUM