Alla älskar en framgångshistoria, men kanske än mer en framgångshistoria som går snett. I det senare fallet kan få mäta sig med den om Orson Welles, som gjorde den till något av ett varumärke genom sin ofta upprepade oneliner om hur han började på toppen för att alltsedan dess arbeta sig ner. I maj i år skulle Welles fyllt hundra om han hade levt. Under sommaren har det därför släppts flera nyrestaurerade filmer. Några är helt nya upptäckter, som stumfilmskomedin Too Much Johnson (1938), och berättelsen om hur den kom till är en blandning av fakta och skröna typisk för den omsorgsfullt odlade myten om Welles.
Filmen var egentligen tänkt att bli en integrerad del i hans sällskap The Mercury Theatres uppsättning av William Gillettes fars från 1894 med samma namn på Stony Creek Theatre i Connecticut. Teatern var emellertid inte byggd för filmvisningar. Man fick helt enkelt spela utan film, fast nu med en rad förvirrande glapp i berättandet. Uppsättningen blev, föga förvånande, ett rungande fiasko.
Till berömmelsen gick emellertid historierna om hur den lättantändliga nitratfilmen Welles klippte på hotellet där han bodde började brinna, vilket ledde till evakuering under slapstickartade former – inte helt olikt filmen. Hur labbet behöll delar av filmen när Welles fick slut på pengar. Och hur Paramount, som ägde filmrättigheterna till pjäsen, försökte förstöra piratinspelningen.
När det som fanns kvar av Too Much Johnson efter många år skeppades till Welles hem i Spanien gick filmen strax upp i rök vid en brand. Allt hopp var ute tills kopior på arbetsmaterialet hittades i Italien. Efter restaurering och visning till publikens ovationer på Pordenone Stumfilmsfestival 2013 släpptes filmen i år på brittisk bluray och dvd. Problemet är bara att filmen som bäst bara kan ge en vag aning om den scenföreställning Welles planerade 1938 men som aldrig blev av. Pjäsen blev rumphuggen utan filmen, och det omvända gäller förstås också.
Än större frågetecken finns kring de många filmprojekt – Don Quijote, The Other Side of the Wind med flera – som knappt påbörjades innan de fick avbrytas av sjukdom eller pengabrist. I fallet med den italiensk-amerikanska tv-produktionen av Köpmannen i Venedig (The Merchant of Venice, 1970), så gjordes den faktiskt färdig. Fast strax innan premiären försvann två tredjedelar från ett fotolaboratorium under oklara omständigheter.
Myterna om Welles och hans storslagna projekt tävlar därför med filmerna i ryktbarhet. Många är böckerna och dokumentärerna om hans märkliga karriär från regidebuten vid 26 års ålder med Citizen Kane – än idag på topplistorna över världens bästa filmer – till förfallet under 1960- och 70-talens många framträdanden som alkoholiserad och matmissbrukande kulturclown i pratshower och reklamfilmer.
En bra översikt av karriären ger Chuck Workman i sin bluray/dvd-aktuella dokumentär Magician: The Astonishing Life & Work of Orson Welles. Den struntar i alla plattityder om ”geni” och ”mästerverk” för att teckna ett sammansatt konstnärsporträtt, där även mindre smickrande sidor inkluderas. Mot slutet får vi även en glimt av huggsexan kring arvet (slående likt efterspelet till Stieg Larssons död).
Huvudsakligen ser vi dock Welles när han är som bäst, en briljant historieberättare som fullständigt ångar av bildning och som med maskingevärshastighet bränner av kvicka formuleringar. Allra bäst har den Welles fångats i Carol Reeds Den tredje mannen (1949), där han som filmens skurk, Harry Lime, endast får en bråkdel av speltiden men ändå är den som stannar i minnet långt efter ridåfallet. Som tillägnas Anton Karas ledmotiv. Som får alla de dräpande cynismerna. Och som får sin livskraft från Orson Welles karisma.
© Michael Tapper, 2015. Publicerad i Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-09-04.
Aktuella Orson Welles-filmer på bluray/dvd:
Too Much Johnson (1938). Kul farsfilm, men kanske mest något för de verkliga Welles-fantasterna.
The Stranger (1946). Nyrestaurerad version av Welles enda Hollywoodsuccé. Länge betraktad som konventionell och ointressant, men numera omvärderad och högst sevärd för Welles och Edward G. Robinsons katt-och-råttalek i rollerna som nazisten på flykt i New England och kriminalaren som är honom i hälarna.
The Lady from Shanghai (1948). Drömlik och bitvis surrealistisk film noir med Welles och dåvarande hustrun Rita Hayworth i huvudrollerna. Mest berömd för slutuppgörelsen i en spegellabyrint på ett nöjesfält.
Around the World with Orson Welles (1955). Reseberättelse för brittisk tv som planerades i 25 avsnitt, av vilka endast sex färdigställdes och sändes. I Brittiska Filminstitutets utgåva ingår dock en dokumentär om det sjunde avsnittet.
Falstaff: Chimes at Midnight (1965). Intressant Shakespearebearbetning som gör en bifigur (spelad av Welles själv) till huvudperson. Den brittiska bluray/dvd-utgåvan är dock tekniskt sett en skandal. Vänta i stället på den nyrestaurerade versionen.
Immortal Story (1966). Welles var en stor beundrare av Karen Blixen, men det här blev hans enda filmatisering. En sevärd om än konstnärligt inte särskilt anmärkningsvärd novellfilm.
F for Fake (1974). Intressant filmexperiment om konstförfalskning som metafor för mediernas förmåga att manipulera verklighetsuppfattningen. Utskälld vid premiären. Idag betraktad som profetisk till både form och tema.
Magician: The Astonishing Life & Work of Orson Welles (2014). Kort – 94 minuter – men koncis sammanfattning av Welles fascinerande berg- och dalbana till karriär.
© Michael Tapper, 2015. Publicerad i Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-09-04.
