Utbrända av intergalaktiskt storhetsvansinne i 2019 års AVENGERS: ENDGAME, växlade Marvel i spin-off-serien Hawkeye (2021) över till krass socialrealism med actionhjältar utan övermänskliga egenskaper. En kursändring i Marvel Cinematic Universe som kunde blivit bra men hade behövt mer av radikalt nytänkande för att slå an. Hawkeye vann inte heller någon större publik trots hyfsad kritik.
Från sitt outsinliga lager av seriefigurer gav man serien en ny bifigur: döva kampsportspecialisten Maya Lopez, alias Echo, spelad av Alaqua Cox – själv döv och med en benprotes som blev ett nytillskott till hjältinnans vapenarsenal. Märkligare var att man ändrade Echos etnicitet från cheyenne- till choctaw-folket. Mer logiskt hade varit att göra henne till menominee, där Cox har sitt ursprung.
Nya miniserien Echo – som ovanligt nog för Disney/Marvel släpps i alla sina fem avsnitt på premiärdagen – fortsätter i samma spår som Hawkeye, med svajande berättartempo och alltför många slätstrukna skådespelarprestationer. (Jeremy Renner återkommer inte i rollen som Hawkeye på grund av sin svåra motorcykelolycka för ett år sedan.)
Det finns ljuspunkter. Miljöerna från New Yorks hårda hamnkvarter till landsbygdsfattigdomen i Oklahoma (men filmatiserad i Georgia) är trovärdiga. Storyn är en klassisk vendetta som får en psykologisk skruvning när Echo upptäcker att hennes far mördats av den kriminella mentor hon svurit lojalitet till och mördat för.
Han är ingen mindre än seriens formidabla skurk Wilson Fisk, alias maffiabossen Kingpin, skrämmande brutal men också med tragisk resning i Vincent D’Onofrios karismatiska gestaltning. D’Onofrio är faktiskt för bra för serien; han överskuggar alla sina medspelare och får dem att likna klumpiga amatörer. Hade Marvel gjort serien Kingpin istället skulle man haft en given vinnare.
I Echo är Kingpin förvisad till handlingens birollsgalleri, men varje gång han visar sig får scenerna en dramatisk tyngd serien annars saknar. Det drabbar inte minst huvudrollsinnehavaren Cox, som visserligen gör bra ifrån sig under actioninslagen men blir spänd och uttryckslös, sitt uttrycksfulla dövspråk till trots, under de mer lågmälda spelscenerna.
Seriens komiska inslag är på gammaldags klichévis lantisarna i Oklahoma, Echos ständigt grälande moster Chula (Rose Mary ”Tantoo” Cardinal) och morbror Skully (Graham Greene) med klantige sonen Biscuits (Cody Lightning). Veteranerna Cardinal och Greene har som alltid en bra närvaro men deras frostiga munhuggningar får inga bra repliker från det magra manuset. Och Lightnings fåniga roll ser ut som en illustration av temat i hans nyutkomna mockumentär Hey, Viktor! en parodi på skådespelarens dalande skådespelarkarriär efter genombrottet för 25 år sedan.
Echo har alla förutsättningar att bryta ny mark för actiongenren. Här finns en för stora delar av publiken både på hemmaplan och utomlands helt okänd sida av USA att utforska: ursprungsbefolkningens långa historia av fattigdom, arbetslöshet och usla möjligheter till utbildning. Men det är serien lika ointresserad av som den är oförmögen att snickra ihop en rafflande actionberättelse.
© Michael Tapper, 2024. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2024-01-10.
Echo
STRÖMMAD MINISERIE I FEM AVSNITT. ACTION/DRAMA. Skapad av: Marion Davre efter en en tecknad serie av David Mack och Joe Quesada. Med: Alaqua Cox, Vincent D’Onofrio, Tantoo Cardinal, Chaske Spencer. Längd: 0.40–0.50/avsnitt. Disney+. Krönikan utgår från en förhandsvisning av de tre första avsnitten.