Om en film kan beskrivas som en landsplåga, så är det just vad NATIONENS FÖDELSE (The Birth of a Nation) blev under premiäråret 1915. Landsplåga i ordets alla bemärkelser. Som ingen film eller bok tidigare lyckades den saluföra Ku Klux Klans rasistiska skräckscenarier om afroamerikaner som i enlighet med sin natur och utan slaveriets hindrande bojor påstods hänge sig åt plundring, mord och våldtäkt. Kravaller och lynchningar följde i städerna där den fick premiär, Klanen fick förnyad styrka och tackade genom att använda filmen i rekryteringskampanjer långt in på 1970-talet.
Nationens födelse demonstrerade, som ingen film tidigare, sprängkraften i den nya konstarten. Med den föddes den moderna propagandafilmen. Konstnärligt och ekonomiskt var den en triumf, men socialt och politiskt en katastrof. Och kanske var det rentav de kraftfulla motaktionerna – demonstrationer, rättsliga processer, politiska påtryckningar – från afroamerikanska organisationer som gjorde Hollywood tveksam till att närma sig ämnet slaveri under lång tid framöver.
För även när man satte såväl slavfrågan som slavarna i bakgrunden på filmversionen av Borta med vinden (Gone with the Wind, 1939) blev debatten hetsig. Hattie McDaniel belönades som första afroamerikan i filmhistorien med en Oscar för sin insats som den egensinniga men varmhjärtat lojala husslaven Mammy, Sedan portades hon från premiären i Atlanta eftersom Jim Crow-lagarna i Södern inte tillät henne att sitta i sällskap med vita biobesökare, och vid Oscarsgalans middag hänvisades hon till ett separat bord. Kritikerna kunde med viss rätt hävda att Abraham Lincolns löfte om jämlikhet och integration låg långt borta.
Ännu långt in på 1970-talet förpassades skådespelare av annan hudfärg än vit både på bio och tv till rollen som betjänten, hushållerskan eller på sin höjd till hjälten/hjältinnans högra hand. Det finns förstås enstaka undantag och då med Harry Belafonte eller Sidney Poitier som affischnamn. Efter sin Oscar för Liljorna på marken (Lilies of the Field, 1963) blev Poitier banbrytande i just filmer om den kvardröjande rasismen i USA, till exempel GISSA VEM SOM KOMMER PÅ MIDDAG? (Guess Who’s Coming to Dinner?) och I nattens hetta (In the Heat of the Night, båda 1967).
Men det var egentligen först med 1970-talets blaxploitationfilm, där svarta hjältar slogs mot vita skurkar, som någon vågade närma sig det infekterade ämnet slaveri. The Legend of Nigger Charlie (1972), om slavar på rymmen till vilda västern, och Mandingo (1975), en anti-Borta med vinden med James Mason som försupen och sadistisk slavägare, blev vinstlotter för Paramount. I båda fallen ifrågasattes såväl deras konstnärliga som politiska kvaliteter, och visst förtar de sensationalistiska sex- och våldsinslagen något av den politiska udden.
Ändå ska man inte underskatta blaxploitationfilmens historiska betydelse. För den visade att det fanns en ansenlig vit publik för film om och med afroamerikaner, och fr
amgången var med all säkerhet avgörande för att Warner Bros. och tv-bolaget ABC skulle våga satsa på en verklig banbrytare i ämnet: miniserien Rötter (Roots), med premiär 1977. Den slog alla förväntningar, med 80 till 100 miljoner tittare per avsnitt i USA och betydande exportintäkter.
Därefter öppnades dörren in i mittfåran på film och tv för en lång rad afroamerikanska skådespelare och underhållare: Bill Cosby, Alfre Woodard, Eddie Murphy, Angela Bassett, Denzel Washington med flera. Slutet av 1980- och början av 1990-talet såg också genombrottet för regissörer som Spike Lee, John Singleton och bröderna Albert och Allen Hughes. Särskilt påtaglig blev nyordningen i polisgenren, där populära tv-serier som Spanarna på Hill Street (Hill Street Blues, 1981–87) och Miami Vice (1984–90) och filmserier som 48 timmar (48 HRS, 1982, uppföljare 1990), Polisskolan (Police Academy, åtta filmer 1984–94) och Dödligt vapen (Lethal Weapon, fyra filmer 1987–98) hade en hyfsat jämlik rollsättning.
Inspirerad av det nyväckta intresset för afromamerikansk historia grävde Gordon Parks, känd för deckarfilmtrilogin Shaft (1971–73), fram en bortglömd bästsäljare: Solomon Northups memoarer Twelve Years a Slave (1853). Parks tv-serie Solomon Northup’s Odyssey (1984) hämmades dock av låg budget och den rådande självcensuren inom marksänd tv. Trots recensenternas lovord försvann den snart i glömska. Delar av serien finns att se på YouTube, men i jämförelse med Steve McQueen’s bioaktuella filmatisering 12 Years a Slave ter den sig ganska tam.
Också under 1990-talet gick det dåligt för historiska filmer om slaveriet när storsatsningar som Steven Spielbergs Amistad (1997) och Jonathan Demmes Älskade (Beloved, 1998), med tv-stjärnan Oprah Winfrey, floppade. Föga förvånande ventilerade många därför sina uppdämda frustrationer över det långvariga ointresset när det blev Quentin Tarantino som bröt tystnaden med sin spaghettivästerninspirerade DJANGO UNCHAINED. Den röststarkaste var Spike Lee, som angrep Tarantino för att försöka förvandla trivialisera en tragedi till billig actionunderhållning.
Han fick dock svar på tal av den afroamerikanske sociologiprofessorn Lawrence D. Bobo, som kallade Django Unchained för ”den filmiskt och kulturellt mest betydande filmen om rasfrågor sedan Lees Do the Right Thing (1989)”. Bobo menade att den amerikanska publiken alltför länge hade accepterat en ”hopplöst sanerad upplaga av slaveriet i Södern”. Tarantino krossade dessutom föreställningen om en fridfull försonings- och integrationsprocess efter inbördeskriget, enligt honom.
Själv står jag fast vid omdömena i min recension: filmen är en intelligent och rättfram variation på USA:s historierevisionistiska myter. När Jamie Foxxs revolverskicklige prisjägare ställs mot en kriminell överklass av vita plantageägare undermineras alla klassiska berättarkonventioner, genom vilka europaamerikanerna legitimerat och normaliserat sin naturgivna rätt till moralisk, politisk och ekonomisk överhöghet. Som slutpunkt för alla kvardröjande sagobilder av det paradisiska Södern innan 1865, spränger Django plantageherrgården Candyland. Och med den går slavägarfamiljen, Samuel L. Jacksons groteska Onkel Tom-figur och alla andra bärare av rasismens glorifierade maktordning upp i rök.
Tarantinos styrka blir än tydligare när man ställer filmen mot Spielbergs försiktiga tassande kring bakgrunden till slaveriets avskaffande i Lincoln eller Lee Daniels lama försök till historieskildring av arvet efter slaveriet i THE BUTLER. Lincoln fortsätter i traditionen från Nationens födelse med att skildra afroamerikansk frigörelse som ett slags välgörenhet från snälla vita män. The Butler odlar föreställningen om att förändringens vindar blåser per automatik. Båda har karaktären av animerad historiebok, och därigenom blir rollfigurerna varken levande eller begripliga.
En del
har velat ställa den kompromisslösa realismen i 12 Years a Slave mot en underförstått banal fantasi i Django Unchained, men i stället kompletterar filmerna varandra. Genom att lägga myten i spillror blev verkligheten i all sin ohygglighet möjlig att se. Det är i Tarantinos kölvatten som McQueen firar sitt segertåg, med festivalutmärkelser, filmpriser, toppbetyg av kritikerna och en oväntat stor publik för en konstfilm gjord på låg budget.
Intresset för ämnet ser ut att fortsätta. Den 6 november i år meddelade kabelkanalen History sin planerade nyinspelning av RÖTTER (Roots, 2016), och det lär inte dröja innan den afroamerikanske abolitionistledaren Fredrick Douglass blir föremål för en film eller tv-serie. Han var på alla sätt en rasists värsta mardröm: intellektuell, vältalig, omåttligt populär och besjälad av sin jämlikhetssträvan för alla – utan undantag. Som förebild för flera av 1900-talets politiska centralfigurer – till exempel Mahatma Gandhi, Martin Luther King och Nelson Mandela – kan hans betydelse knappast överskattas. Och i en tid när den barbariska rasismen och nazismen åter visar trynet i den politiska kulturen är han mer aktuell än någonsin.
© Michael Tapper, 2013.Sydsvenska Dagbladet 2013-12-21.